mjao.net

I morse blev jag sur pa vart hotell. De tar 150 kr/natt, vilket ar ett totalt overpris i den har delen av varlden. For det far vi (ett i oforsig) rent rum, kallt vatten i badrummet, och nagot som de kallar frukost. Frukosten bestar av en ihoppressad, smorad toast med ett par bananskivor i o en kopp blaskigt kaffe. David brukar vara matt ungefar sa lange pa det som det tar att ga till narmaste kafe for inkopandet av ett rigtigt morgonmal…

Det som fick mig att tappa humoret mest pa vart hotell i morse var att toapapper inte ingar. Sa for det extrema overpris de tar kan de inte bjuda pa en toapappersrulle for vara fyra dagar i Kuta, som pa sin hojd kostar de 2 kronor. Snaljapar!

Sa vi bestamde oss for att hitta ett annat hotell. Gick en lang runda utan storre lycka. Antingen var de smutsiga, eller tokdyra. Lixom inget charmigt mellanting som vi ar vana att kunna hitta efter lite letande.

Nastan nere vid stranden stannade en man mig. Har, ta en lott, det ar gratis! Jag forsoker promota ett nytt hotell: Royal hotel! Jag oppnade mitt lilla papper och vinsten av tva t-shirts med Royal tryckta pa dem uppenbarade sig. Jag tankte att han kanske promotade nan ny kedja och att det kanske kunde vara ett alternativ for vart hotelletande, varpa vi vinkade till oss David.

David visade sig dra vinstlotten. Mannen blev ivrig o sa att det var forsta gangen nagon drog toppvinsten. Enligt lotten fick David nu valja mellan 500 dollar, en videokamera eller en veckas semester pa resort nagonstans i varlden. Forsaljaren bedyrade att det inte fanns nagra hakar, allt ingick i en reklamkampanj. Han bad oss folja med till hotellet i fraga for att inkasera vinsten. Det enda vi behovde gora var att sprida valmenande ord om hotelljkedjan i fraga.

Vi hoppade in i en taxi som hotellet betalade. Val i bilen borjade han forhora oss om vilka vi var. Vad vi gjorde, hur lange vi hade bott ihop, om vi var gifta, hur gamla vi var.

- ‘Ahh, you ar 26 (sa han till David), better you are 30, or 31… You are 31! Ok, remeber when you are born, 1978!’
- ‘Ahh,. so you are students? Not good. Tell them you got a full time job!’
- ‘Ahh, just lived together 1 year… Better 3 years. You lived together 3 years!’
- ‘Ahh, you stay in a cheap hostel? Tell them that you stayed here instead (han gav oss ett kort fran ett finare stalle), you stay in room 312, okay?’

Sa plotsligt hade vi nya identiteter. Eller iallafall typ nya identiteter. Typ de identiteter vi kanske skulle kunna ha om ca 5 ar.

Men han verkade uppenbart upprymd over att David dragit vinstlotten. Han berattade att det var mycket ovanligt och att det gav honom 50 dollar i provision - idag var lyckans dag!

Plotsligt stannade taxin. Killen hoppade ut och in hoppade en ny kille. Han forhorde oss pa nytt. Vi berattade vad den andra killen lart oss och han andrade Davids alder till 32. ‘Better you are 32!’

Vi blev inslussade pa ett hotell, dar andra vita par (sannolikt andra “lottovinnare”) med fragande blickar leddes omkring. Vi visades in i ett rum med en rod heltackningsmatta och kylig AC. En ny man satte sig ner med oss och vi fick aterigen fylla i vara uppgifter. Han stallde alla fragor igen och vi svarade lydigt som vi blivit tillsagda, utom det dar med hotellet, vi uppgav varat riktiga. Han lamnade oss ensamma. Sa att han skulle kontrollera nat. Vi borjade bli nervosa. Vad hande om de upptackte alla vara logner?

En fjarde ny man kom och hamtade oss, visade oss in i ett nytt rum.

Runt runda bord satt andra turister o lyssnade pa vad forsaljare sa. Vi fick varsin kopp kaffe och mannen som var mycket trevlig, grattade oss till vinsten. Vi smapratade om allt mojligt, kameror, resor, kulturer o.s.v. Han bad oss fylla i en enkat med fragor som tex ‘Om du far valja mellan att bo pa ett enstjarningt hotell eller ett femstjarningt och de kostade samma pris, vilket hotell skulle du valja da?’

Han berattade att han bara skulle ge oss lite info, sen fick vi bestanna om vi ville bo pa hotellet och sen skulle vi fa vart pris. Aven om vi tackade nej till erbjudandet.

Det blev en forelasning om hotell runt hela varlden. Manga siffror pa papperet. 460 poang skulle vi fa per ar. De kunde vi bo pa hotell for, boka billigare flygbiljetter o.s.v. Han visade en tjock katalog med anknytna hotell i USA, Canada, Europa, Asien. Fina hotell, very cheap. I deras hotell i Bali och Malaysia skulle vi bo gratis. I europa for 160 euro i veckan. I Usa for 180. For detta skulle vi betala 2500 kr/ ar, i 25 ar.

Han bad om en dator for att visa deras ypperliga bokningssystem. Den europeiska sidan funkade inte. Vi gick in pa amerikanernas istallet. Vi fick valja ett land att soka hotell i, vi valde Canada. Canada hade inga hotell. Han valde Asien. Dar fanns 193 st. Stolt visade han bilder pa nagra.

Sen bestalldes en ny taxi. Vi akte till Lyxhotellet pa Kuta beach (som inte langre hette Royal, de promotade tydligen ett annat hotell nu). Vi visades ode sviter, i ode korridorer, med lyxiga lobbys. Stora poolomraden. Fina tradgardar.

Val tillbaka till det runda bordet skulle han beratta priset for hans fantastiska hotellerbjudande. Han tillkallade en engelsman i 60-ars aldern, med blaaktig hud och ordentlig olmage - ‘the Boss’. Priset tankte jag, det var val 2500 per ar? Bossen tog fran ett nytt vitt papper och en bla tuschpenna. Vill ni ha priset i svenska kronor? Visst tyckte vi.

Han skrev ner 74888 pa papperet. Sen strok han over det. Handlar ni idag, da far ni 30% rabatt. = 52422 kr. O om ni drar allt pa visakortet genast, kommer ni undan med bara 49.800.

Sa dar satt vi, tva studenter med en gemensam inkomst pa ca 4000 kr i manaden med en ful vit man framfor oss, som pa fullaste allvar trodde att vi skulle ge honom vart visa kort och lata honom dra 49.800 kr omgaende. For ett plastkort. Fatta hur mycket man kan bo pa hotell for 50.000 kr, utan plastkort… Skamtet borjade bli obehagligt.

Vi berattade att vi brannt alla pengar pa denna resan och trots min lakarlon (som jag ju inte har, men om jag skulle ha haft) skulle jag behova tva hela manadsloner for att betala det dar. Det ar inget beslut man kan ta pa en timme… Han forsokte med ett nytt erbjudande, ett abonemang pa bara 10 ar. Vi nekade. Hoppet i ogonen pa den trevliga indonesen slocknade (han hade just berattat att hans hela lon var provisionsbasserad).

Vi fordes ut till receptionen. David fick inte valja mellan priserna, utan skrapa fram priset. Som naturligtvis var en vecka pa deras lyxhotell (o inte de 500 dollar kontant som vi ville ha). O en vecka ute i varlden pa lyxhotell, ar ju inte fy skam. Om inte:

- Alla uppgifter som ni uppgivit, maste overransstamma med bokningen.
- Resan ar till for sammanboende par minst 2 ar, heltidsarbetande, 27-63 ar.
- Presentkortet ar giltigt endast 6 manader och resan maste bokar 45 dar innan utfard.
- Obligatorisk narvaro vid annu ett par timmars information om varfor holiday club medlemsskap ar ett maste for just oss (jippie…).
- m.m.

Vi kordes hem till vart budgethotell, utan vare sig restaurang eller pool. Lamnade lakaren och psykologen i taxin och atertog vara identiteter som snala studenter.  Gick sedan och lyxade till det med en middag for 25 kr var och begrunnade vara konstiga upplevelser.

Det var precis som vi tankte redan innan vi satte oss i taxin till hotellet. Det var total bullshit. There are no lucky days. No free rides. Men det gav oss trots allt en ganska intressant upplevelse. Och det var lite kul att fa leka rik lyxturist i 4 timmar (aven om jag kannt mig lite acklig resten av dan och nu om mojligt foraktar lyxhotell annu mer an tidigare).

Och sa ar vi ju som sagt tva t-shirts rikare, storlek XL.

Du kommer på dig själv med att förakta andra svenskar. De är fulla, bleka och borde ha stoppats vid gränsen. Ju yngre, desto värre.

Fördomar aktiveras och stereotyper bubblar till ytan. Du själv exkluderas per automatik från allt fördömande. Det är alltid “dom där andra” som är blåsta och odrägliga.

Du kommer på dig själv med att inte passa in. Din vita hudfärg avviker. Skiljer sig från normen. Du blir utstirrad och fotograferad som en sevärdhet på zoo. Du söker dig till andra som är som du, andra zoodjur.

Du kommer på dig själv med att vara alldeles för lång jämt och ständigt. Huka för dörrposten. Huka för lampan. Huka för duschstrålen. Glöm tanken på att någonsin sitta någon annanstans än i gången på bussen om du vill ha kvar dina knäskålar vid avstigningen. Vänj dig vid att sova med fötterna hängades utanför sängkanten (där Malariamyggorna strövar fritt) eftersom du är så groteskt lång att alla sängar är för små för dig.

Indoneserna ger dig smeknamnet “Mister Big” och du går från besökare till att själv utgöra en turistattraktion (som varenda sate vill ta ett foto av eller tillsammans med, kan tilläggas. Gud bevare…)

Med resande kommer alltid risken att bli behandlad som boskap. Ett boskap som förväntas gilla att bli ledd och betala för det. Om du inte går med frivilligt tvingar de sig på. Testar din motståndskraft.

Du försöker skilja dig från gruppen. Försöker söka den exakt rätta graden av utanförskap för att ändå kunna ha givande möten med lokalbefolkningen och andra resenärer.

Du kommer på dig själv med att misstro andra människors vänlighet. “Vad är det nu för ful hake eller dyr batik-deal som döljer sig bakom denna förklädda godhet?” tänker du. Har orden “Please, sell me” på något vis tatuerats in i min panna?

Tidigare blåsningar har gjort din bullshit-radar hyperkänslig. Minsta tilltal är skäl till misstanke. “Det är endast en fasad för att få mig att skiljas från fler sedlar i min plånbok”, muttrar du och inväntar stunden då poletten ska falla och haken ge sig till känna.

Vid ett par tillfällen får du skamset beklaga dig och inse att vänligheten faktiskt var uppriktig. Vara mer storsint och inse att det är en mördande konkurens om turisternas pengar i den här stan. Försäljarna måste vara klängiga och pushy för att överleva här.

De gångerna lovar du dig själv att sluta vara en så cynisk människa som ständigt tror illa om folk och dömer ut dom på förhand. I många av fallen är dock misstanken att det väntar ett skambud runt hörnet befogad och priset för din tid mäts inte sällan i en ansenlig summa Rupiah.

Du kommer på dig själv med att kissa i ett hål golvet bredvid en irrande kackerlacka och en spindel som väver nät. Det är dagens morgontoalett. Hygienkraven lämnade du med boardingpasset.

Du upptäcker att dina en gång vita tshirts och skjortor har färgats ljusgröna i en kombination av kopiösa mängder svett, solkräm och utländsk tvättservice. Kan ett klorinbad rädda deras vithet vid hemkomsten mån tro? Ständigt tvättande.

Din indentitet ifrågasätts. Inte bara av avbrottet från ditt vanliga sociala sammanhang utan även av samtliga västerländska internettjänster du försöker använda.

Facebook känner inte igen dig. Apple känner inte igen dig. PayPal undrar vem du tror att du är egentligen.

“Facebook känner inte igen den plats du loggar in från. Var god bekräfta din identitet genom att korrekt indentifiera följande personer…” Du visas slumpvis utvalda bilder av dina kontakter på Facebook.

Så långt går det bra. Problemet uppstår när en eller flera av dina vänner har taggat sitt namn till menlösa objekt, som en laduvägg, bergstopp eller båtmotor. Du förväntas då veta att det är just din norske vän Olov T. Blombad som varit i farten och okynnestaggat sig till valfria föremål, den lille rackaren.

Svara rätt, annars låser Facebook ut dig från ditt konto i minst 1 timme.

Och mönstret upprepar sig. Härnäst låser PayPal ut dig från ditt konto pga Fraud Control (bedrägerimisstanke). Du tvingas punga ut ca 500 kr för återfå tillgång till kontot. Förbannat störigt…

Hur resonerar indoneserna när de konsekvent installerar bilbälten endast i framsätet på sina bilar men aldrig baksätet? Baksätesförare måste hatas med passion här.

Varför verkar det som att 99% av den manliga befolkningen i Indonesien röker? Outbildning måhända. Men vad får dom alla att börja?

Du kommer på dig själv med att fundera över upplevelse kontra minnen och bilder. Vad har gått förlorat i form av direkt upplevelse och förnimmelse nu när alla har en mobil- eller systemkamera? Vad tappas bort när vi lägger ännu en lins på vår redan filtrerade upplevelse av omvärlden?

Vad missar vi i nuet medan vi samlar arkivbilder för framtiden? “Been there, shot that”.

Samtidigt som obekvämligheterna är många är det sjukt också berikande att resa. Du växer och utvecklas av ren nödvändighet.

Klyschan är sann. Man lär sig något nytt nästan varje dag.

Förresten, glömde vi nämna det här?… Vi har förlovat oss

PS: Förlovning betyder för oss varken “giftermål inom kort”, “vi tror på gud’, eller “heja borgerligheten”. Snarare är det en romantisk symbol som antyder ett val. Ett ställningstagande: “Nu är det vi. Du och jag.”

Det är vårt enkla satt att med gläjde markera for världen att “mitt hjärta är reserverat’.

Men giftermål är som sagt, för just oss, en långt senare fråga.

Alla närstående med nerver kan med andra ord fortsätta andas lugnt.

Puss och kram,
David och Mari

Gili Meno är ön som enligt boken ger fina möjligheter till att förverkliga sina Robinson Kruse-fantasier. En liten ö, med ca 300 invånare och en timmes promenad på fantastiska stränder i omkrets. När den lilla båten förde oss i land, vadade vi in i ett litet samhälle fyllt av leenden.

Efter ett par minuetrs konkande av packning genom sanden, passerade vi ett enkelt café.

Några vänliga röster uppmanade oss att ta en kaffe och vila lite! Vi var rätt peppade på att hitta boende och avböjde, varpå en av killarna genast reste sig för att hjälpa. 5 minuters promenad rakt in på ön, förde oss till en totalt öde hop bungalows. Då hotellägaren inte gick att finna, gick vi till nästa ödelagda resort. Där hittade vi tillslut någon som vi kunde förhandla priser med. Vips hade vi ett litet rum med knisslande sängar iklädda tjocka myggnät.

Eftersom vi glömt kolla Gilis malariastatus gick vi en vända för att fråga. En indones-ingift australienare som sedan många år pendlat till ön sa att sötvattensreservoarerna var så små att malariamyggorna inte mådde bra här. Dock hade hans familj nyligen drabbats av allvarlig feber, med mycket muskelvärk och paralys, vilket han själv misstänkte denguebärande myggor för.

David kom fram till att denguefeber var det sista han ville ha. När klockan var 21.00, och därmed sovtid, trasslade han in sig djupt i myggnätet. Han förbannade sina långa ben som stack ut, vilka han trots värmen svepte in i en tjock filt och vägrade sen komma ut igen.

06.40 vaknade han med ett strålande leende på läpparna och berättade att Denzel Washington kommit till honom i en av ‘feberdrömmarna’ (han hade ingen feber). Han hade haft ett starkt guldsken omkring sig och likt en gudomlig apostel förkunnat att “varje stund är viktigt att ta vara på”.

Om det berodde på denguerädsla, allmänt yrande eller att någon blandat in magic mushrooms i hans mat är oklart. Innan vi kojade den kvällen fick vi återigen frågan när vi passerade en restaurang; “Something to drink… Or something for DREAMS?”

I övrigt har vi mest haft semester. Kanske den mesta och bästa semestern på åratal.

Det inplanerade dygnet blev snabbt två. Vi hittade ett litet café på stranden som vi gjorde till vårt stammishäng. Så till den grad att servitrisen lämnade min kaffe till fel strandhydda, när vi sent andra dagen bytte bord. Där satt vi mest och myste, gosade med vår nya vän Kattis (en orange, mager liten honkatt, som tog oss i ägo). Vi löste lite korsord, skrev lite dagbok, spelade spel och drack bananjuice.

Ibland tog vi en paus från hyddan för en snorkeltur på reven just bortom stranden.

En promenad ledde oss till fågelparken, som någon fågelintresserad på ön anlagt i konservationssyfte.

Boken hade berättat att de hade en komodovaran där och jag såg mitt hopp till att till slut få se en. Men lagom efter inträdet var betalt (om än nedprutat), berättade guiden att (enligt honom) deras 7 meter långa varan rymt, ca två månader tidigare. Han hade listigt grävt sig ur sin bur och nått friheten i beskydd av nattens mörker.

Komodovaraner når en ansenlig längd och är duktiga simmare. I århundraden har fiskare berättat sagor hem om jättelika drakar med gula tungor, sylvassa tänder och långa klor. Teorier finns om att varanen är föregångare till de kinesiska drakarna.

Förutom sina sylvassa tänder har Komodovaranerna ganska dålig munhygien. De gillar att äta buffel till middag. Inför en attack ställer de sig på bakbenen, spänner svansen och använder den som en slags studsfjäder för att kasta sig över sitt byte. Varanen ger buffeln ett redigt bett och väntar sedan i två veckor tills bakterierna från bettet gett deras byte med blodförgiftning och döden infunnit sig. Då nosar den upp bytet med sin känsliga nos och avnjuter sin smakliga, blodiga måltid.

Ryktet om den förrymda varanen höll hela ögruppen i skräck. Ingen vågade gå ut efter mörkrets inbrott eller bada på öde stränder. Efter ca två veckor hittades varanen på grannön, och hans semester var slut. Som tur var för honom valde man att köra tillbaka honom till Komodo för en återförening med sina släktingar. Men otur för mig, som måste köpa en ny resa till Indonesien och chartra en dyr båt som kan ta mig till Komodo (tur att jag snart är klar doktor…).

Och parken hade fina fåglar.

Sista middagen tänkte jag vara lite vågad och prova nåt nytt. Så vi svek vår stammisställe och beställde en kokossoppa med tempe. In kom en skål buljong med grötig tempe (variant på tofu med korn i) och kokosnötkuber. Typ som att tugga på träd, med gröt och buljong som tillbehör.

Mmm… Vi återvände raskt till stammiscafet för ersättningsmiddag, med lärdomen att känd mark är säker mark.

Tyvärr tog pengarna slut och små öar utan motorfordon saknar generellt även bank och följdaktligen uttagsautomater. Så vi tvingades tillbaka till ‘fastlandet’ Bali. Annars hade vi stannat för gott, blivit lyckliga alla våra dar och skapat ett nytt slappt öliv tillsammans med katten Kattis.

Gili Trawangan är Giliöarnas motsvarighet till Kuta Beach på Bali. Turister packas in i speedboats och lastas av i stora horder i strandkanten. Lokalbefolkningen här är peppad på att få oss och bo på dyra hotell, köpa dyra snorkelturer och hyra dyra cyklar. Allt är dyrt här, vilket turisterna villigt vädrar pengarna i plånboken för.

Efter mycket letande och en promenerande in på bakgatorna hittades till slut ett hotell i vår prisklass. För 110 kr fick vi ett enkelt och rent rum på Banana homestay, inkl frukost. Den gladlynta unga ägaren städade från förra gästerna när vi anlände. Han gillade speciellt insektssprayen.

På morgnarna sprayade han ner hotellet med nåt giftigt. Stora baggar regnade ner för att sedan sprattla sig till döds utan för våra dörrar, lagom till när vi öppnade dem för en ny dag.

Ibland kom det förbi en man med en stor brummande ryggsäck med tillkopplat maskinvapen av graden större. Ur det bolmade det ett illaluktande rökmoln, ämnat att likvidera varenda flygfä på hela ön.

Men en panikslagen kackerlacka hade kommit undan, rusade runt i vårt rum lagom efter incheckning. Vi fick återuppta våra slaktarskills. Fångad med toa-hinken häldes han ner i toaletten. (Men det var inte lätt, han nästan skrek på hjälp innan han drunknade). Urk.

För att upptäcka ön, bestämde vi oss för att hyra cyklar. Uthyraren glömde dock tala om att vägen upphörde ca 100 meter efter hans buissnes och ersattes av mycket svårcyklad sandstrand. Så det blev inte så mycket upptäckt den dagen, men mannen i cykelståndet blev ca 60 kr rikare…

På eftermiddagspromenaden ropade en försäljare som vanligt efter oss. Jag brukar försöka svara artigt;
- You like a room?
- No, we already have a room.
- You have a bathroom?
- (Min hörsel är ju inte helt hundra och jag tittade frågande på honom) Yes, we have a bathroom…
- No! You like mushrooms?!

De är sjukt peppade på att sälja ‘magic mushrooms’ här, vilket är ett lagligt sätt att uppleva LSD-liknande trippar. De är även peppade på att sälja gräs här, vilket är mindre förståligt, då det ger dödsstraff i Indonesien.

Duktiga och ansvarsfulla som vi är, lämnade vi kvar drogerna hos försäljarna, och följde trenden i att natten började kl 21.00.

För morgnarna på Gili Trawangan börjar nämligen kl 04.30. Då börjar moskén (som låg ALLDELES för nära) sprida sin gälla sång (som aldrig tog slut) och uppmana till dagens första bön. Och när sångrn slutligen tog slut, tar tupparna vid. Gal in ljuset i kanon. Tills man är så vaken att det är lika bra att kliva upp…

Trots fantastiska stränder, kändes inte Gili Trawangan äkta. Höga priser o många turister. Så vi valde att fortsätta till grannön Gili Menu.

Indonesien ligger rakt över ekvatorn. Och på biologin fick jag lära mig att Indonesien hade de näringsrikaste havet och därför var ett av de artrikaste länderna världen över. Därför har jag alltid velat åka hit. Och på “att se innan jag dör”-listan är Komodovaranen i topp 5.

Några av arterna har vi hunnit bekanta oss med. Om än inte så många jag hoppats på. Denna resa har jag varken fastnat i elefantflockar, gått vilse i djungeln, sett vilda apor (om än hört) eller upptäckt viperor (tropisk huggorm med muskelnedbrytande gift) precis bredvid stigen. Å andra sidan har vi knappt varit i djungeln heller, så vi får väl skylla oss själva.

Under två dagar i Balis kulturhuvudstad Ubud, fick vi träffa några av de icke-humana invånarna. Efter att ha checkat in på ett litet hotell, med en vildvuxen trädgård som gav djungel-light känsla, tog vi vår blodiga karriär i insektsmördning ett steg längre. (David hade redan dragit på oss ca 35 år av regn genom försök till utrotning av Bromos spindelbestånd som framför allt härbärgade i vår säng).

Jag gillar ju djur, men är även lite rädd för dem. Jag tycker det är häftigt med 5 cm stora spindlar, så länge de inte bor under just min säng, allt för nära min packning. Så David beväpnade sig med min sandal och lite toappaper, så hade vi ett spindelliv till på vårt samvete. Vi ber om ursäkt till spindelguden och till alla umebor som typ aldrig mer kommer att få se solen.

Vidare har vi slaktat ca 75 myror. De är överallt, inklusive som ingrediens i åtskilliga stekta ris. De flesta vi bragt om livet har dock försökt bergsbestiga våra kropp, vilket är både irriterande och obehagligt.

Det mest fantastiska med Ubud, var dock The Sacred Monkey Forest Sanctuary. I skogen fanns tre mäktiga tempel som vad jag förstår vaktats av 300 långsvansade makaker och olika stenmonster sedan urminnes tider (åtminsone 1300-talet då de byggdes). Jag fotade apor tills David blev less. O hade han inte blivit less, hade jag nog fortfarande fotat och gullat med aporna i skrivandes stund.

Långsvans makaker är rätt små för att vara makaker. Trots att de är ‘vilda’ extremt vana vid människor. Kanske tänker de som de balanesiska katterna; att de är de som bestämmer reglerna här i världen. Hur som, tar de frukten de vill ha ur besökarnas händer innan besökarna själva givit den. Eller hoppar upp på axelnoch plockar bort en o annan lus om de tycker att besökaren verkar i behov av det.

Bali är en liten hinduisk ö i ett annars nästan helt muslimsk land. Värdsomseglande indier på handelsresa sig med sig Brahma, Shiva och Vishnu till Java och Bali, varpå religionen har sedan dess har utvecklats med egen karaktär under de senaste 1000 åren. Med hinduismen kom templena, varje by har minst tre, huvudtemplet, templet vid byns slut och templet för andarna som tar hand om balinesernas vardagsliv. I varje tempel finns åtskilliga stenmonster, och riktigt vad de har för uppgift har jag inte lyckats klura ut än. De rullar med sina ögon, hänger och slänger med sina långa tungor och håller ibland avslitna huvuden i sina händer. Liknar lite trollen i vildingarnas land, fast läskigare.

I Ubud valde vi vidare att besöka ennu ett tempel - Goa Ghaja, elefantgrottan. Entrepersonalen knöt en sarong om var midja och skylten vid ingången påminde om att menstruerande kvinnor absolut inte fick beträda och vanhelga templet. I balinesisk hinduisk kultur straffas befolkningen kollektivt om någon vanhelgar andarna. Och med tanke på hur lite respekt långväga turister visar, antar jag att hela Ubuds befolkning ständigt straffas? Om inte föbannelsen tas med hem? Jag kan dock lugna Umeås befolkning att vi inte vanhelgat några gudar och borde få leva i frid ett tag till (om än i konstant regn pga alla spindlar som mist livet under vår resa)…

Tyvärr var elefantgrottan i sig ganska tråkig, och inte alls värd en timmes promenad i starkt solsken. En tempelgård med ett par fina stenfigurer som sprutade vatten. Ganska många turister som fotade dem. Och en liten öppning i berget, smyckad men en elefant på utsidan. Insidan två små uthuggna rum. Ett med tre huvuden (?), i ett satt Ganesha.

Då jag har svårt att lämna en stig oupptäck och vi hört ryktas om ett djungeltemprl, följde vi en liten väg bort bland träden. Stigen smalnade av och plötsligt var vi inne i djungeln. I en kolsvart grotta överraskade en fladdermus oss (och flög in i Davids sarong). Vidare längst stigen brummade cikadorna, en varan korsade vår väg. Fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade runt våra huvuden. Vi kände oss lite som förklädda till blåa djur, på upptäcksfärd i Avatars fantastiska natur.

Efter lite klättrande upp och ner, över en skranglig bambubro kom vi tillslut fram till templet. Eller rättare sagt ingången. Själva templet var i en grotta, och för att ta sig dit var man tvungen att simma genom den strömmande floden, då templet låg under vatten. Vi skippade det och klättrade tillbaka till samhället och verkligheten.

Väl tillbaka till stan, var det rustat för festival. Varenda invånare hade tagit sig ut på gatan för att få en skymt av monstren som invarderat Ubud.

Lag tävlade om vem som kunde bygga mäktigast odjur, och åtskilliga ‘Ogi-Ogi’ paraderade genom stan, den ena läskigare än den andra, ackompanjerade av monotont trummande. Vi flydde in på en mycket trevlig restaurang. Åt fantastisk billig och god balanesisk mat.

Hittade våra gamla resekamrater Mandis och Tinda, som inkvarterat sig stan senaste veckan för att viga sin tid åt yoga och meditation.

Drog en omgång hjärter och lät våra lila chakran (ursäkta stavningen) flöda medan vi försökte lura på varandra spader dam.

I Ubud insåg vi tillslut omöjligheten i att hinna nå Komodo. Sörjde en skvätt, och planerar nu vagt ännu en tripp till Indonesien. Då vi mest hört tråkiga historier om Lombok och tiden börjar bli knapp, köpte vi biljetter till Gili öarna, som geografiskt sätt hör till Lombok och ögruppen Nusa Tengara.

Klappade receptionskatterna adjö innan vi lämnade Ubud.

Efter att ha spenderat 3 natter i Kuta (Balis mest turistiga av turistiga stader, dar manga fjortisar gor sin forsta utomlandsresa utan foraldrar) bestamde vi oss for att ta baten over till Lembongan.

Note: Vi lyckades dock mota den har stencoola 3-tandade trubaduren i Kuta. Han brukade sitta och oversatta Europe-texter till 5 olika sprak i vart favvocafe.

Med det var endast en parantes. Ater till Lembonganfarden:

I sedvanlig stil sokte vi det billigaste resalternativet, i det har fallet “public boat” som boken beskrev som “Helt okej. Men du kan behova dela plats med en vattenmelon”. Och ungefar sa var det.

Batresan gick over oceanen 8 pa morgonen. Halvvags dit borjade monsunregnet, vilket tycks vara nagot av var standiga foljeslagare pa den har resan. Regnet tillsammans med de enorma vagorna gjorde en smatt spyfardig, kall och blot. Men det gav oss annu en san dar tankestund av: “Jaha. Ar idag den dagen jag dor?” (som ar rolig i efterhand).

Val framme klafsade vi direkt in fran regnet pa World Divings kontor, vid stranden. Dar mottes vi av John och Sue. Ett ypperligt trevligt, roligt och snallt par fran England, som tillsammans driver foretaget.

Regnet upphorde och solen aterkom strax igen.

John var dykforetagets tydlige ledare slash karismatiske dykfantast. Medan Sue overvakande, organiserade och till synes holl foretaget av manliga dykinstruktorer (ursakta ordvitsen) flytande.

Hela stallet bubblade av en gladje, humor och entusiasm. Sa vi bestamde for att boka in oss pa ett par kurser pa detta 5-stjarniga PADI-center.

Jag bokade in mig pa kursen for Open Water certification, som borjade redan nagra timmar senare samma eftermiddag och utgor forsta steget for att fa utova dykning. Mari som redan sen tidigare hade bada Open Water och Advanced dykarcert valde i sin tur att prova pa undervattensfotografi.

Fran den dagen flog 4 dygn forbi SNABBT.

Pa dagarna gjorde varvades “skill traning” i poolen, med teoriundervisning och (de absolut basta) dyken i oppet vatten. Dar under ytan fick vi lara oss att flyga, viktlosa som astronauter over korallreven. Se men inte rora de fantastiska mangderna av fargglada fiskar och undervattensvarelser.

Det slog mig att det var forvanansvart enkelt att lara sig att dyka. Sjalva utrustningen i sig ar ratt enkel att fa koll pa. Och sa lange man haller sig pa relativt ytligt vatten och nara sin dyk-buddy sa ar allt hur lugnt som helst. Att vissa dyk sedan bjod pa 30 meters glasklar sikt i alla riktningar var inte heller helt fel…

Mari, a sin sida, hade sa vitt jag kunde se det lite kampigare.

Undervattensfotografering ar svart. Forestall dig hur svart det ar att ta en bild som ar skarp och sevard bara ovanfor ytan. Tank dig sedan att du ska gora allt detta pa 19 meters djup under vattnet. Med en jattelik plastanordning runt hela kameran for att halla vatten ute. Med ca 10 kilo dykarutrustning pa dig. Med extra viktbalten runt bade dig sjalv och kamerans plastbaddrakt.

Lagg sedan till undervattenstrommar, korallrev du kan bonka in i om du inte ser upp, andra dykare, fiskar, osv, osv… Samt att Maris kamera inte kan visa det hon riktar kameran mot med displayen, utan att det endast kan ses genom det lilla, lilla “ogat” pa kameran, vilket genom cyklop ser ratt annorlunda ut an ovan vatten… Ja, ni forstar. Det hela resulterar i en javligt utmanande fotomiljo.

Efter att ha experimenterat en del i poolen, kollat sa att kameran forblev torr aven under vatten tack vare sin plastbaddrakt, var det dags for Maris forsta dyk for i ar i oppet vatten.

Dyket skedde vid vad de kallar “Manta Point”, ett sarskilt rev utanfor Lembongans strand dar mantorna tydligen gillade att komma for att “tvatta sig” (om jag forstod saken ratt) varje morgon. Fraga mig hur eller var denna tvattning gar till men jag tror det gick ut pa att de liksom gned sig mot korallerna pa nagot vis likt katter mot manniskoben.

Wikipedia: “Manta eller djävulsrocka (Manta birostris) är en stor rocka. Den kan bli mer än 7 meter mellan vingspetsarna och kan väga uppåt 2 ton. Den lever i tropiska vatten. Mantan har en ovanligt stor hjärna och är förmodligen intelligent. Den kan lära sig känna igen olika dykare, och den är ofta mycket nyfiken och social….”

For att se lite bilder fran platsen (sahar innan vi hunnit lagga upp vara egna) kan ni ga in pa: http://www.world-diving.com/gallery/marine_life/

Den senaste veckan har varit var mest sociala hittills. Vi har lart kanna hela ganget pa World Diving. Samt en mangd andra personer som ocksa tog kurserna och dok med oss pa dagarna. Daribland Matt och Carter fran California, valdig roliga och valdigt amerikanska. Anders och Izzy fran England och Danmark. Mitch och Christian - forutom John - skolans flitigaste instruktorer… och manga manga fler. Och det har varit fantastiskt roligt.

Sista dagen pa on hyrde vi scooter och akte runt.

Tog en romantisk battur i Mangrove-trasket.

Sag alla strander och tempel. Har ar bilder fran nagra:

Vi hyrde aven scooter och korde runt hela on den sista dagen. Vi blev snabbt varse om att vi var de enda sakerhetsmedvetna (las fega) svenskar som kravde att fa hjalm att ha pa oss.

Vi avslutade sista dagen med en valdigt trevlig middag med ett annat svenskt par pa kvallen. Vi bytte historier med varandra om hur mycket pengar dom/vi blivit blasta pa… Basta satt for att ta sig ur en knivig situation (hotade med att tillkalla turistpolis, da ska du fa se vad saker kan vanda snabbt)… Basta sevardheter och hur mycket de kan lona sig att lara sig rakna till 10 pa indonesiska.

Harnest Ubud. Sedan Gilli Island.

Puss o kram!

David och Mari

PS: Skriv garna nagon liten kommentar har under sa att vi vet att NI lever!

Lite fler bilder:

Sota barn med hundvalpar

Davids Open Water-dykningsklass. Fran vanster Anders, Clark, Mitch, John och Noel.

Efter att ha spenderat nagra fina dagar i Borobudur, sett det sattelika tusenariga buddistiska templet, mediterat med munkar, och blivit fotograferade till dods av lokalbefolkningen lamnade vi alltsa gladeligen staden bakom oss.

I Bromo tog vi Jeep-turen till vulkanens fot och pustade oss uppfor den jattelika trappan upp till kanten av vulkan.

Det stank nat forjavligt dar uppe! Typ som om nagon varit ganska dalig imagen, lange. Och vi insag plotsligt varfor munskydd hade varit en bra ide. Men det kompenserades med latthet av den fantastiska utsikten (se bilderna i Maris Indonesien-album pa Facebook).

Nar turen var over tag vi pa nytt upp var standige foljeslagare, “Lompan” (Lonely Planet-boken) och valde pa kartan ut en ny destination.

Fingret landade pa Ijen.

Enligt boken ar Ijen en liten avkrok med mycket fa besokare. Det var mycket svart att ta sig dit fick vi veta i texten (och senare erfara i bilresan dit, da fin asfaltsvag med jamna mellanrum forvandlades till skumpande kullersten alternativt bara djupa hal i marken. Det borde engentligen ha kravts en jepp med fyrhjulsdrift for att passera, inte var skruttiga lilla taxi, men pa nagot satt loste det sig anda.)

Ijenmassivet var annu maktigare an Bromo. Arbetarna bar upp till 110 kg sulfur upp och ner for vulkankratern, medan vi pustade och forsokte utharda hjartklappningen bara sjalva promenaden anbringade.

Langst ner i kraterna fanns nagot slags sulfurbrott, dar gul rok valde ur ror och skuggade den grona sjon. Lukten har fick Bromo att kannas som en sommarang. Typ som en aggfis ganger 100. Sa pass att ogonen tarades och lungorna sved. Det gick helt enkelt inte att vara dar nere utan gasmask, inte for vara kansliga lungor iaf. Sa vi flydde tillbaka upp pa kratertoppen, njot av utsikten.

Med oss pa turen dit fick jag och Mari sallskap av ett supertrevligt par fran England, vid namn Sam och Michelle. Endast ett par ar yngre an oss. De berattade att de sagt upp sig fran sina jobb for 7 mander sedan och varit pa resande fot runt varlden anda sedan dess. De hade hittills varit i Thailand, Vietnam, Kina, Kambodja… och narmast runt hornet vantade ett besok i Borneo.

Sa vad menas egentligen med rubriken - “Why Lizzards are Pervs”?

Det var bara nagot roligt som Michelle klackte ur sig under lunchen pa vag till Ijen.

Under hela var resa i Indonesien har gecko-odlorna varit narvarande - i taket, pa vaggen, pa terasen, pa gatan, overallt. Men ocksa i synnerhet var helst man ska kla av sig kladerna.

De kryper fram i taket nar man sitter pa toaletten. Nar man byter om. Nar man star i duschen.

De gillar pa ett smatt obehagligt satt att “se pa”.

Darav Michelles kommentar, “Lizzards are Pervs!”

(Source: http://www.grizzlyrun.com/Files/Images/Image_Gallery/female_crested_gecko.jpg)

……

I andra nyheter har Tinda och Amdana lamnat oss for egna aventyr pa fard mot Lombok medan jag och Mari har stallt in oss pa dykning de narmaste dagarna. Jag ska ta mitt open water certifikat och hon sitt Rescue cert. Det ska bli grymt roligt!

Hors snart igen!

Om ni av nagon anledning behover fa tag pa oss eller bara vill saga hej kan ni skicka ett sms eller ringa till vart indonesiska mobilnummer: 085210276299. Landsnr +62.

Puss o kram och hoppas att ni alla hade en fin midsommar!

David & Mari

Jag har blivit en morgonmanniska. David har egentligen alltid varit en
morgonmanniska, men undantryckt lite av de egenskaperna sedan jag kom
in i hans liv och larde honom sova.

Nu har vi i alla fall hittat igen morgonmanniskorna i oss och vaknar langt innan tuppen borjat gala. Numer anser vi det iallafall helt normalt att lagga sig kl 19.00, for att kliva upp igen kvart over 3 pa natten.

Har indonesier sa konstig dyngsrytm? Det ar oklart. Hemma hos var couch
surfing vard klev hennes bror upp senast kl 04.00 for att lagga sig
pa vardagsrumsmattan o titta pa tv innan han akte ivag o borjade sin
dag.

For var egen del skulle det egentligen kunna vara att dygnsrytmen bara
blivit totalt forstord och kroppen lart sig att duktigt sova endast nar vi tillater.

Efter ett par lugna dagar i Jogjakarta, som mest handlade om att lagga
varmt vax pa en tygbit (jag tog en kurs i batikmalning) har vi flangt
runt som aldrig forr.

For att na vart nasta resmal (Borobudur) forhandlade vi till oss ett riktigt daligt pris pa en biltransport, med en halvt svensktalande liten indones pa en av Jogjas bakgator.

Bilen korde oss enligt indonesiska matt relativt sakert, om an utan bilbalte, till en liten by vid namn Borobudur.

Byn ligger vackert belaget i en dal, omgiven av flyffiga kullar och gronskande risfalt. Mitt i byn fanns vi, 90000 indoneser och ett par andra utlannigar som kommit for att besoka ortens 1200 ar gamla och vackra, gigantiskt stora, buddisttempel.

Sunrise-trippen till buddisttemplet satte startskottet for var underliga dygnsrytm. Templet (liksom typ allt annat har) ska namligen ses i soluppgang.

Vackarklockan ringde 03.30 och vi masade oss upp o ivag till bilen.

Vi akte uppfor pa smala vagar i kompakt morker. Darefter en pafrestande promenad med brant lutning. Vi svettades som grisar av anstrangningen, men forsokte halla god min for var medfoljande indonesiske van.

Val uppe vid utsiktplatsen verkade allt lovande. Cikadorna sjong och stjarnorna tittade ner pa oss fran himlen. Vi kunde ana konturerna av vulkanerna langt bort i horisonten. Morgondimman borjade sakta krypa in. Flot in mellan traden, over dalen och lade sig som ett tjockt lager mjolk over hela var tilltankta vackra utsikt.

Trots solens stralar sa lattade inte dimman.

Strax efter sex gav vi upp och akte ner till templets entre istallet for att aterigen fa erfara indonesiernas kameror vandas fran den egentliga turistattraktionen till… OSS. (Titta, en vitning! “Photo, photo!”)

Pa eftermiddagen tyckte jag o D att vi insupit nog av Borobudurs vackra och ville aka vidare. Amanda o Tinde valde, aven de, att gora oss sallskap och byta ut balkongterassen mot en lang bussfard.

Vi at en fantastiskt nasi goreng (stekt ris) for ca 6 kr pa busstationen, innan vi klamde in oss alla i en liten lokalbuss som skulle kora oss tillbaka till Yogjas busstation.

Nar vi efter ett par timmars fard kom av bussen hamnade vi pa nytt i forsaljarnas klor.

De tavlade sinsemellan om vem som kunde fiska med oss forst till respektive biljettforsaljare. Tyvarr var var tilltankta lyxbuss till Malang fullbokad. Och mannen i kassan ville ha stora overpriser pa biljetter till narliggande orter.

Till slut kandes det hela sa oseriost, sa vi knallade ner till bussarna for att hora med dem direkt.

Vi hittade en buss. Den gick omgaende och utan att riktigt ha hunnit tanka efter satt vi nu ihoptryckta mellan de tranga sma satena pa vag till Probolinggo.

Probolinggo ar en liten by i narheten av vulkanen Bromo, pa ostra Java.

Efter en ganska lang o trang bussresa slapptes vi av pa en mork busstation kl 03.00. Minibussdealandt gick daligt och ersattes av minibuss i lokaltrafiksform. Vaskorna snurrades fast pa taket och vi delade de fem satena med som mest kanske 18 passagerare. Upp o ner for kullar, 4 mil pa omkring 2 timmar.

Till slut, strax innan 6 pa morgonen sag vi solen ga upp over det helt fantastiskt vackra vulkanmassivet.

Vi tog pa oss langkallingar och luvtrojor, krop ner tatt ihop, dodligt trotta i den iskalla sangen i vart nya boende, som invertes mest liknande en 6 kvadratmeters hydda, moblerad med endast en sang.

Vistelsen pa bromo ar svar att beskriva i ord och svar att fanga pa bild. Avstanden ser sa sma ut i kameran. De hoga hoga bergen och djupa dalarna tappar djupet pa bild och blir bara platt. Den gigantiska vulkankratern ser inte ut att vara storre an locket pa en snusdosa. Men det ar det.

Bromo hade fantastiska landskap.

Annu en uppvakning kl 03.15 av atskilliga knackningar pa dorren. Ni behover jackor!, var budskapet. ‘It’s cold, very cold!’ Jag forsokte forklara varje gang att vi kom fran Sverige o hade stott pa kyla forr. Att vi hade klader, men de ville inte riktigt tro pa det…

Sa bevittnade vi vart livs vackraste soluppgang. Sag hur ljuset sakta
letade sig fran horrisonten over de grona bergen, ner i ravinen och
tillslut lyste upp vulkanmassivet.

…………

Vanta.

Strommen pa hela vart internetcafe DOG just!

Bokstavligen som att nagon drog ut sladden till hela stallet.

Den stackars PCn klarar sig 5 minuter pa egen batteritid…
Bast att vi publicerar det har innan datorn dor fullstandigt.

Det blev ett lite rorigt inlagg den har gangen. Men vi tanker
att det i alla fall ar roligare an inget alls.

Nya bilder uppe pa Facebook ikvall eller under morgondagen.

Klicka har for att se dom:
http://www.facebook.com/album.php?aid=183235&id=531001506&l=d7afeb1d26

Puss och kram!

David och Mari

Om Jakarta ar landets overtrafikerade ekonomiska huvudstad med brist pa infrastruktur, ar Jogjakarta motsatsen. Har finns visserligen bilar och motorcyklar, men det verkar kora ganska organiserat efter varandra, medan hastkarrorna med de magra hastarna fridfullt klapprar jamte. Har finns trad och har finns mysiga kafeer och massor av snalla manniskor. Har kan man promenera och ffa, har kan man andas!

Igar avslutade vi var Jakarta-vistelse pa samsta mojliga vis. Faktiskt ar vi glada att vi avslutade den i ett flygplan o inte i en likbil. Vi har namnt forut att trafiken ar hopplos i jakarta. Bilkoerna ar timlanga o de har infort restriktioner pa minst 3 i en bil vissa tider for att minska belastningen pa de otillrackliga vagarna, for jakartas flera miljoner bilar. Ingen fungerande lokaltrafik finns.

Naja. Pga atskilliga bussbyten for att komma till flygplatsen, hade vi forbestallt taxi. O punligt kl 11.30 stod den dar; den limegron-gula skruttbilen, fran typ 80-talet o formodligen aldrig besokt sen dess.

Inga sakerhetsbalten, konstaterade vi lite besviket, men inte sa forvanande. Vi rullade ivag. Ungefar samtidigt som mannen axelereade in pa motorvagen, kryssade in sig mellan bilarna, borjade det regna. Tropiska regn ar inte som hemma, utan ungefar som om man slar pa duchen. Sa medan vattnet oste ner over bilen, och bilen (utan hastighetsmatare) rusade genom trafiken i ett av varldens bilolyckstataste lander, regnade rutan igen. Inte heller vindrutetorkarna fungerade. Ni kan ju prova satta er i en bil, sla pa tradgardsslangen o se hur mycket sikt ni har. Citat David ‘Oj, dar kommer en stor langtradare! - Nej vanta, det var ett hoghus.’ TOTALT JAVLA VANSINNIGT. Vi borjade forsoka fa chaffuoren att stanna, men eftersom han uppenbarligen inte kunde se ut, var det var for farligt. Istallet forsokte han navigera genom sikten i sidorutorna. Pa nat helt osannolikt satt lyckades han faktiskt tillslut stanna bilen. Han hoppade ut, tog nat fran sidofacket och borjade smorja in rutan med nagot gult pulver? Tval? Sikten blev om mojligt annu sammre. Hoppade in igen och borjade kora pa nytt… Men regnet slutade till sist. Han stannade ater och torkade rent bilrutan. Darefter kandes den resterande bilfarden saker, aven om mannen gasade pa som sjutton trots vara forsok att kommunicera att han skulle ta det lugnt. ‘No hurry, no hurry!’ forskte vi saga, med stigande desperation i rosterna - ingen reaktion. Han korde sa det gungade med gravitationen, kryssandes mellan bilarna hela vagen fram till flygplatsen.

Amanda som redan fran borjan var radd for att aka bil, gav honom en rejal utskallning nar vi val var framme. Han visade bara tummen upp, log sammanbitet och forsvann ivag.

Men vi overlevde.

Vi overlevde aven 1 timmes flygplansresa i monsunregn, med blixtar och dunder som fick mig att uppleva de varsta luftgroparna i min egen flyghistoria. Sa nu overlever vi val vad som helst, eller ar det slut pa var tur?

Val har i Jogjakarta ar livet fint o stabilt i allafall. Vi bor pa ett litet hostel som ger batikkurser pa dagarna. Ater god mat pa trevliga restauranger. Dricker oss nastan magsjuka pa farska juicer.

Efter mina resor runt i asien har jag blivity ganska skeptisk mot folks vanlighet. De brukar sluta i en diskussion om pengar eller forsaljning av nagot slag. Som tur ar ar inte David lika misstanksam utan borjade vanligt prata tillbaka till en man som fraga de traditionella fragorna ‘Wher you from…?’ Det slutade i en 3 timmars guidning genom Jogjas bakgator. Vi at harlig jordgubbspankaka pa cafe, medan agaren repade Simon and Garfunkle-latar med sin trio (gitarr, sang och fiol).

Sen gick vi vidare till sultanens gamla badpalats. Visades ruiner av maktiga bygnader (som Ludwig skulle ha blivit salig av), en underjordisk moske och Sultanens over 200 ar gamla, privata badhus. (Eller sultanens tre badhus. Langst bort badade mannen, i mitten kvinnorna. Bredvid kvinnornas pool, hade sultanen ett eget litet utkikstorn, varifran han kunde spana in dagens alskarinna. Sen bjod han over henne till sitt privata pool for lite het romantik…).

Haken med den har dagens guidade tur var ett besok i var nya vans och familjs batikshop. Vi forklarade dock vanligt att vi endast var fattiga studenter och kopte nat litet for att vara snalla. Sen visade mannen oss tillbaka till huvudgatan. Vi tackade varandra for sallskapet och sklijdes at.

Tror att Indonesier (och kanske Qatarer) ar jordens snallaste manniskor.

For var guide ar ju inte den enda som har visat extrem gastfrihet. Couch surfing-Nissa lanade ju ut sitt hem, inklusive sitt brors rum, i tva dagar till oss. Flera personer har foljt oss runt halva stan for att hjalpa oss hitta. En indones/amerikan har hjalpt oss ringa pa indonesiska for att boka hostell. Ingen har kravt ersattning. Sa alla ni, kan ni inte lova att vara lite extra snall mot nan medmanniska idag, for att kompensera for all vanlighet vi fatt.

Gonatt! // Mari