mjao.net

När jag landade i nepal för ett par dagar sedan, åkte vi inte bara fram 3 timmar och 41 minuter, utan även 57 år. I Nepal är det nämligen år 2063. Men jag vet inte riktigt om det känns som om jag är i framtiden…

De senaste dagarna har vi brummat runt stan, i taxi och med projektets chaufför. Bara att ha en egen chaufför är ju lite speciellt. Han kör oss hit o dit, sitter sedan snällt o väntar i bilen på att vi ska återvända. Idag tror jag han satt utanför en av skolorna vi besökte i säkert två timmar! Inte riktigt drömjobbet…

Men han är duktig på sitt jobb. Det är inte det lättaste att köra i denna stad (eller landet heller för den delen). Nepals infranät består av smala, smala gator, massor av bilar, bussar, trehjulade halvbussar, mopeder i mängder (eller är det motorcyklar. inte kan jag se skillnad) och cyklar. Ibland står en försäljare med sin vagn mitt på gatan, eller så har ett par kor lagt sig på kvällslur mellan bilarna. Människor överallt. Korna är heliga, och får inte skadas. Råkar man köra på en ko, är det illa - kanske kan historien sluta i fängelse. Det är nästan värre att köra på en ko än en människa, åtminstone lika illa värderat.

Så på dessa smala vägar, mellan allt löst, kryssar chauffören fram. Motorcyklar svänger fram o åter mellan bilar, bilar svänger mellan bussar. Finns inga säkerhetsavstånd här, alla bilar är kantstötta och de har närkontakt lite nu o då.

Dock har jag mirakulöst inte sett en endaste olycka ännu. I of. med undantag för en upp o ner vänd buss i ett dike, bredvid en betande ko. Känns som att det borde vara olyckor i varendaste hörn, och de borde ha en ganska kass utgång, då alla bilar saknar säkerhetsbälte. Men men, man ska aldrig ropa hej, förrän man är över ån.

Med tanke på all trafik är inte luften sammetslen och uppfriskande. Snarare börjar man smaka grus mellan tänderna efter en kvart med näsan utstickandes genom bilrutan. Sedan snyter man ut svart snor.

Nepalerse har även en speciell sorts extra omiljöklassat fordon. Framsidan är en blå minitraktor och baksidan ett flak. Med dessa brummar de omkring i kanske 30 kl i timmen utspyendes en svart och svårandad rök.

I förrgår var vi runt på ett collage och Katmandu universitet, för att kolla in molekylärbiologiska utbildningar och labb. Var ungefär som att åka tillaka 57 år i tiden och pappa skrockade igenkännande från hans labtid (som iof inte var så långt tillbaka i tiden)..

Katmandus universitet låg fint till utanför stan, väldigt vacker på ett berg med risfält i de omringande dalarna. Här fanns massor av labb men inga människor. Tydligen hade de använt alla pengar på att bygga upp det, och hade inga kvar för forskning i labben. De studneter som använde dem hade därmed stora ytor att jobba på.

I går cirklade vi runt ett par tempel. Först katmandus största hindutempel. Låg fint i stadens utkant i skogsbrynet, upp längst en kulle. Jag i maggie fick inte gå in på själva tempelområdet. Så Aakash lämnade oss med alla blodtörstiga försäljerskor, för att lämna lite blommor och ting till de Hinduiska gudarna.

Så det dröjde inte länge förrän försäljarna och guiderna flockades kring oss likt flugor. Helt utan ansträngning - gav inte änns ett bud - prutade en kvinna ner ett halsband från 1200 rupi till 200 rupi (från 120 till 20 kr). De förstod lixom inte ett nej. ‘Nej, jag vill inte ha!’ - ‘What ma’m is it to expensive?’ Suck. Till slut fick vi ta till lite otrevlighet och guiden talade om för mig att det inte heller skulle gå bra i mitt nästa liv, då jag var så inskränkt och inte ville veta saker från honom.

Tempelområdet låg över en brungrå flod. Vi kände lukt av bränt hår, och mycket riktigt såg vi att de på ena sidan brände bål. I bålen fanns förmodligen döda kroppar - det var i alla fall vad Aakash sa, men jag förstod inte hur de skulle få plats med en kropp i ett sådant bål, heller såg jag inga sörjande människor. Efter elden brunnit färdigt, puttade de ner askan i floden. En bit från bålen, badade och tvättade besökarna. Jag skulle nog inte ta i det vattnet ens med en åra…

Vi promenerade runt lite. Upp för massa trappor, hittade en stig in i skogen. Glad i hågen övertalade jag Margaretha att vi skulle följa den, men insåg snart att det inte var en stig för välbefinnande skogspromenader. Snarare de manliga besökarnas toalett. Hädan efter vad det stenlagda vägar som gällde.

Mellan massa tempel hittade vi en stor apfamilj, fyra tjurar och en stackars mager ko. Jag fotade en av tjurarna från alla möjliga vinklar, ända tills han började promenera rakt emot mig med raska stadiga kliv, och vi bestämde oss för att lämna denna platsen.

Nästa mål den dagen var ett buddisttempel. En stor byggnad, mitt inne i staden, omringad av små affärer. Munkarna mässade, oljeljusen brann, kvinnor bad, tände rökelser, snurrade på hjul. Väldigt annorlunda, två världar knappt en kilometer från varandra.

Vi åkte vidare till gamla staden. Promenerade raskt till trappan där vi skulle möte upp pappa. Där blev vi helt belamrade av guider och försäljare. De ville visa oss runt, sälja värdelösa saker för 1000 rupi (100 kr), sen prutade den drygaste ner det till 500, sen till baka till 1000 igen, helt på eget initiativ. Han vägrade gå, trots att alla sagt åt honom att inge ville ha. Istället följde han efter oss genom hela området, vi ökade takten, han med. ’sir, just 1000 rupis!’. Åh så jobbigt. Tala om att förstöra allt!

Så vi satte oss på ett cafe, åt äcklig pizza och tittade på monsunregnet istället.

Idag har vi tittat på fler skolor, varit på möte i ett palatsliknande hus med Nepals utsikesminister och sett uppstoppade tigrar i massor.

Nu ska jag sova!

// MAri

]]>