mjao.net

Just nu är jag i finland, och har varit med om massa kulit här, men då jag är människan med kronologin som huvudsak, måste detta komma först!

Mer om finland sen.

Pohkara.

Bussfärden på 206 kilometer tog verkligen 6 timmar plus pauser. Men jag är inte förvånad. I varje uppförsbacke känns det som om bussen ska gå i bitar, och det skulle gå fortare att småjogga bredvid bussen, än att åka med den. Sen har varje nepalesisk förare rätt till hela vägbanan. Vänstertrafiken är bara en sidhänvisning, en rekomenderad sida att hålla sig på om man kan. Vid behov kan man fritt använda hela vägbanan och då får motsatt trafik göra sitt bästa för att hålla sig kvar på vägbanan.

Efter sju skakiga timmar, men med bara en upptäckt lastbil i diket, var vi framme. Väntande människor kastade sig över oss som gamar och ville rekomendera stans bästa hotell - ‘free ride’.

Jag hade ju ett hotell redan, och gjorde mitt bästa i att berätta det för folket. Dock kom ingen bil för att hämta mig, så jag var tvungen att ringa. En mycket förvirrad man svarade, men jag tänkte att det bara lät så på telefonen.

Väl framme, ville receptionisten att jag skulle fylla i alla papper och berättade att rummen kostade 15 us / natt. Jag fick kika in i mitt blivande rum, som tillsynes såg helt ok ut. Men 15 us var alldeles för mycket (105 kr /natt). Jag hävdade att Narad sagt att det skulle kosta mellan 400 - 500 ruupies / natt (vilket han faktiskt sagt - åtminstone 500). Receptionisten ville inte höra på mig, utan bad mig bara fylla i papper. Jag bad honom ringa Hari - hotellmanagern som Narad pratat med, men Receptionisten verkade varken förstå att Narad o han hade en deal, eller att jag inte ville betala 15 us. Hari svarade heller inte i telefonen, när jag försökte ringa, och jag satte mig för att invänta att han skulle komma tillbaka. Receptionisten vägrade låta mig ringa till Narad.

Tillslut, kanske när han insett att jag inte skulle ge mig, lät han mig checka in för 500 rupies / natt. Det gick jag med på och flyttade in i mitt rum.

Det tillsynes ok rumet, ändrade snabbt status till inte alls så ok. Jag hittade inga lampknappar, de som var synliga på det normala lampknappsstället fungerade inte. Senare blev jag visad att det fanns fler lampknappar bakom gardinen under fönstret (mycket logiskt eller hur!) Under ena fönstret fanns dessutom en ac-anläggning. Jag försökte slå på den varpå det började slå blåa blixtar ur kontakten. Jag lät även bli lampknappen bredvid.

Rummet hade en stor säng, heltäckningsmatta och två smutsiga fåtöljer. Lakanen hade små fettfläckar här o var. Jag packade upp mitt egna lakan…

Överallt sprang små röda minimyror runt och de var speciellt fachinerade av min smutstvätt. Inte helt kul att behöva skaka ur 300 röda djur ur mina kläder innan de skulle packas ner.

Badrummet var förhållandevis fräscht. Dock var malkulor placerade i alla avloppsöppningar och luktade starkt när jag spolade mitt kallvattnen (jag var lovad varmvatten dygnet runt). Bara de hinduiska gudarna vet vad som skulle komma upp där om inte malkulorna fanns.

Tog en kvällspromenix i fantastisk kvällssol, han in under tak innan regnet öste ner i skymningen, internettade lite och gick o sedan hem för att se så att myrorna inte ätit upp alla mina kläder.

Mitt i natten knackade det på dörren till mitt lilla skitiga hotellrum. Kolockan var 04.25, förstod inte om trekkingguiden kommit en kvart förtidigt. När jag lyckats knöla på mig kläderna, var ingen utanför dörren, kanske var det hotellets sätt att väcka mig (rummet saknade telefon, naturligt vis).

Var alldeles kolmörkt ute. Halva natten hade jag vridit på mig, rädd för att inte vakna i tid, oroliga drömmar om att guiden skulle råna mig, eller lämna mig ute i skogen (kändes inte helt bra med egen guide, utan gruppens säkerhet). Sen hade granhotellet haft fest med traditionell dans halva natten, rummets isolering tillät dansens stämning att entra rummet med full kraft.

Fick ur lite sömn ur ögonen, på mig kläderna och ställde mig ute på loftgången för att vänta in taxin med guide. Kanske 10 minuter försent körde en bil in på hotellplanen och en man vinkade till mig. Jag satte mig.

det var ännu kolsvart. Bilen letade sig in på snirkliga bakgator, tror jag tappade riktningen efter förstaminuten. De skulle kunnat ta mig vart som helst, sälja min kamerautrustning för dyra pengar, mig för ett par getter. Men med minuterna ljusnade luften och bilen började leta sig uppåt. Vi nådde Sarankot.

Taxin droppade av oss ganska högt uppe på berget. Det var stora hål i vägen, så vi fick gå resterande bit. Ganska jobbig klättring och jag kände mig som en otränad statsbo. Så fort det är relativt rakt, går det bra, men stigningen är tung. Skyller på den tunna luften.

Sarankots utkikstorn ligger bredvid en kommunikationsmast på ca 2100 meters höjd. Masten vaktades av ett dussintal militärer med stora vapen, och hade tills nyligen varit stängd för turister, då man tidigare ansåg att den var ett mål för Maoisternas eldvapen. Nu är situationen stabil i landet och turister är välkomna igen.

Där var redan ett par ivriga koreaner och ett par napaleser, väntandes på att solen skulle klättra upp över bergsryggen. Tornet erbjöd en underbar utsikt, även om de snötäckta bergen även idag var molntäckta. Tyvärr hade gårdagens hällregn inte rensat bland molnen och mitt hopp om att få uppleva litenheten under Himalayas bergskedja, började suddas ut.

Men så klarnade de upp lite, ett litet fönster öppnades mot en snöklädd topp och jag fick i alla fall en liten glimt om hur oerhört hög bergskedjan var.

Ett skri hördes från Koreanerna. Förutom människor i tornet fanns numera två mätta iglar, lite dåsigt krälandes. En av tjejerna började torka blod från sitt ben. Jag valde att inte kolla mina ben, utan vi lämnade tornet för vidare promenad.

Det visade sig att guiden var riktigt trevlig och vi talade om allt mellan himmel och jord. Från jobbmöjligheter i svenska bergskedjan, till vad som händer med hinduiska nepaleser när de dör. Den sista frågan fick jag inte riktigt klart för mig, först menade han att man bara dör, sedan höll han med om att även Nepaleser kan skickas till himlen eller helvetet (som jag berättade att den kristna tron tror på). Sedan drog han en lite historia att man efter att ha bränt sin anhörig, tog vara på askan i en flat korg, täckt den noga och ställde den att vila över natten. Dagen därpå tog man bort täckningen, och då kunde man se spår i askan efter det djuret som människan återfötts till. En halvtimme senare kom vi in på samtalsämnet igen, och då pratade han åter om himlen och helvetet. Tror jag måste läsa på lite själv i ämnet och ta reda på var hinduer kommer när de dör.

Om man återförd till djur, undrar jag om jag inte ska byta religion och bli hindu. Nu kan jag i princip inget om denna religion, men det lilla jag upplevt här gillar jag. Tycker att det är mysigt att gå i stora vackra tempel och ge blommor och bananer till gudarna. Knyta vänskapsband på sina vänner på högtiderna. Sen har jag fått en känsla av att religionen vill väldigt väl, lixom budismen, och det är ju fantastiskt att två religioner kan samexistera utan att ta ihjäl varandra. På ena sidan gatan är buddiskttemplet, på andra hindutemplet. (kanske israel och palestina skulle titta närmare på…). Sedan gillar jag lite iden med kremeringen. Hinduerna bränner upp sina döda vid templet (platsen kan man i o för sig diskutera). Döden är mycket naturligt, inte lika tabubelagt som hemma. Askan kastar man i floden, och så är det klart. Minnena bevarar man i hjärtat, eller kanske m.h.a. ett foto i vardagsrummet, gravar existerar inte här. O det är ju kanske tur, åtminstone i indien, med sina 1200.000.000 invånare. Skulle de begrava folk där, skulle man inte ha någon plats kvar att bo på.

aja, kom ifrån ämnet en aning.

Efter en timme eller så, kom vi fram till ett litet hus med ett par ganla gubbar i. De satt o rörde i en tekittel, och vi bestämde oss för te paus. Tilldelades en kopp med en ljusbrun söt vätska. Teet är gott, men måste de förpesta den med så mycket mjölk o socker? Dock drack jag artigt upp allt, räckte gubben en 10 (en krona) och så var vi på väg igen.

Vi promenerade förbi hälften av mina krukväxter i trädform, tomater, ljusgröna mastodontgurkor, marijuanaplantor, chili, majs och ris i massor. Ett av husen vi passerade bullrade högt och vi gick in för att se vad som stod på. De hörde polleringsmaskin, och skiljde risaxarna från riset. Risaxar ser ut som kornet vi odlar på våra åkrar. Tänk att skalet kan dölja så olika saker.

Efter ytterligare en stunds promenad, bad mig guiden att vänta och kilade upp för en lång smal stentrappa, tillsynes ledandes in i ett par stora buskar. Han vinkade åt mig att hänga på, och en kvinna bjöd in oss till hennes lilla rödlerade stenhus. Det var hans kompis mamma, som satt och rensade majs, medan tuppen ivrigt plockade i sig de gula kornen. I hennes lilla hydda fanns så vitt jag kunde se ett rum, en säng brett. Sängen delade det max 8 kvadratmeter stora rummet med en soffa och förvånansvärt nog även en tv. Taket sträckte sig dock över ett köksutrymme och en liten ‘terass’. Vid husgaveln fanns ett getskjul, tuppen spatserade stolt över den lilla gårdsplanen. Här hade hela familjen bott, två vuxna och några barn. Nu var barnen utflugna, jobbade nere i Pohkarna.

Kvinnan kom med sött te, och en jättegurka delad i tre delar. Till den serverades en halvstark dippsås, det blev en finfin frukost.

Så bar det av igen. Promenerade utan fler stopp till Naudanda. Väl där beställde guiden en äggburgare till oss var, innan vi klev på den trånga bussen tillbaka till Pohkara, och klängde oss fast i takstängerna för att klara hela långa backiga vägen stående.

I Pohkara erbjöd han mig hjälp med att deala till bra pris på nya vandringskängor, så vi gick till hans kompis affär. Dock hade han inga kända märken, bara halvlåga skor och begärde mer än 700 kr per par. Kände att jag inte fick någon bra deal där och dealade tröjor till Johan istället. Även på tröjor var han förvånandvärt dyr, och jag fick kämpa ett tag innan jag fick ner priset till ganska överenskommligt. Det blev tre tröjor, varav en är så fin, så att jag tror att jag måste behålla den själv. Kanske kan Johan få låna den av mig, eller jag den av honom?

Då jag inte hittade nya bra skor, övertalade jag guiden att ta mig till en skomakare. Skomakaren rynkade på ögonbrynen, vände och vred mina smutsiga, trasiga och mycket äckliga skor runt runt. Han bände och böjde i det stackars trasiga läder som var kvar. Jag var helt säker på att han skulle avböja, skaka uppgivet på huvudet liksom den svenska skomakaren, men istället gav han mig ett anbud. 250 ruupies (25 sek) ville han ha för lagning och putsning av båda skorna. Jag slog till direkt.

Efter en stunds snack och godisätande under skomakarens parasoll, sade jag hejdå till guiden för nu (vi skulle mötas för en middag igen kl 19.00) och sprang på den glödheta marken till mitt schabbiga hotell. Jag gick igenom mina pengar, insåg att jag hade alldeles för lite kvar, bestämde mig att jag behövde ta ut 5000 rupies till.

Väl tillbaka under skomakarparasollet, hade mina skor genomgått en otrolig förvandling. Från trasiga, blågrå, dammiga gamla kängor till tillsynes splitternya, hela mörkblå kängor så glänsande att man nästan kunde spegla sig i dem. Jag blev så glad att jag gav skomakaren 100 rupies extra. Alla nöjda o glada.

Medan jag väntade på att skorna skulle bli helt klara, kom en kille o satte sig bredvid mig. Han ställde alla de traditionella frågorna, var jag kom ifrån, vad jag tyckte om nepal o.s.v. Vi pratade en stund och han frågade om jag inte funderade på att ta en tur över sjön. O eftersom jag hade just det planerat som nästa grej, bestämde vi att jag skulle åka i hanns båt.

Lågsäsongen (monsunperiod) i kombination med det tidigare oroliga läget i Nepal, gör att det finns otroligt lite turister. Innan oroligheterna började drabba landet, var det ganska bra, varpå det finns en uppsjö av hotell, restauranger, affärer, trekkingguider, gatuförsäljare, båtägare som nu inte har någon att sälja sina tjänster/saker till. Det gör att alla är ganska desperata att sälja och jag fick lova flera tibetanska kvinnoförsäljare, att om jag skulle köpa något, skulle det vara av just dem.

Så min båtkarl hade lite tur. Han hade inte haft någon körning på flera dagar, ibland inte på flera veckor. Det aningens irriterande var dock att det var ett fast pris på båtfärder 250 rupies enkel väg till andra sidan sjön. Det är väldigt märkligt att betala mycket mer för att åka lite båt, än att ha en person att laga ens katastrof kängor i 2 timmar…

Mannen rodde över mig till andra sidan sjön, o satte av med en väldans fart uppför berget mot templet. Jag skyller åter igen på höghöjden för min dåliga kondition, och tog många igelkollar pauser för att andas igen. Faktiskt såg jag även en hel igen som hungrigt sträckte sig mot mig, så de var inte helt av ingen nytta.

Väl hemma igen, efter en lång dag, lade jag mig i sängen för att läsa. Dock trillade ögonen igen efter bara ett fåtal rader, så dagen slutade redan innan 22.

Resan tillbaka till Kathmandu gick ungefär lika långsamt som till Pohkara, enda skillnaden var att sömnsjukan slog mig halvt medvetslös. Vaknade upp en timma innan ankomst och var lite lätt besviken för att jag sovit bort hela resan.

När jag gick av bussen i Kathmandu blev jag nästan lika överfallen av människor som i Pohkara, bara att en av dem var snäppet värre. Han vägrade tro på att Narad skulle hämta mig, och det var en revansch när han kom!

Väl tillbaka hittade jag mina sladdar uppe på ett skåp. De hade på någon outgrundligt sätt förflyttat sig från ryggsäcksfickan till sin nuvarande plats… Jag packade om lite, tog kameraryggsäcken för en kvällspromenad till ‘monkey tempel’ eller Swayambhunath som buddist templet egentligen heter. Fin kvällssol, många intressanta apor att fota, många efterhängsna försäljare. Nytt trick - ‘no buy, just look mam!’

Jag försjönk i mina tankar, vandrade runt bland templena. Solen sjönk lägre, tiden blev kväll. Efter att ha tappat bort mig två gånger på den korta lilla vägen hem, fått fråga citypolisen en gång, anlände jag tillslut till fam Nepal, lagom innan solen droppade ner de sista metrarna och försvann bakom bergen.

Surendra lagade som vanligt massa god mat. en rätt var dock innehållande en besk medicinalfrukt, vilken jag inte riktigt kände mig helt hemma vid.

Natten kom, jag försjönk i min ‘doctor in everest’ innan jag somnade.

]]>