mjao.net

På tisdag morgon anlände jag spänt just innan 8 till kliniken. Inga doktorer hade ännu kommit, så jag fick sitta i väntrummet o läsa lite böcker, innan en sjuksköterska tog sig an mig.

Jag fick nya byxor och tröja, låna sjukhussockar och skor, pryda skallen med en fin lila mössa. Jag är förvånad över att jag fick behålla mina underkläder.

Väl ombytt o klar tittade hon skeptiskt på mitt fina borneanska rottingarmband. det skulle av. Försökte förtvivlat förklara att det var en omöjlighet, att det helt enkelt satt där det satt. Men inga nåder på denna klinik. Hon gav mig en dag i tidsfrist.

Jag fick träffa anestesidoktor Kalle. Första patienten här var en kvinna med ett stort myotom (muskeltillväxt) runt livmodern.

Jag tilldelades ett munskydd och började se stjärnor ungefär samtidigt som Kalle satte en epiduralkateter (en liten tunn slang in till ryggmärgen) på kvinnan. Jag skyller helt på syrebristen i munskyddet, men bestämde mig för att iaktta resten av operationen sittande.

Kalle gav henne en spruta med en vit kräm i och kvinnan slocknade på 10 sekunder. Lite läskigt.

Efter ett evigt tvättande, stoppande av slangar lite här o där, bäddade de in kvinnan i grönt. Det ända synliga området var ett par kvadratdecimeter mellan kvinnans navel och buk.

Kirurgen kom in, helt klädd i grönt. Stegade fram till kvinnan, högg tag i skalpellen och lade ett snitt. Ganska snart stoppade han ner händerna i kvinnans mage och grävde fram en fotbollsstor muskelklump. Sakta men säkert snittade, klippte och brände han av förbindelsen med kvinnans kropp.

Hela tiden räknade de hur många handdukar de tagit fram. Så att ingen skulle bli kvar i myotomets ställe. Efter de ändrat färg från vitt till rött hängdes de en efter en upp på en ställning i hörnet av rummet.

Jag var förvånansvärt kry, och trots att jag ständigt hade ett krypande obehag i kroppen och ständigt gäspade in syre, såg jag inga fler stjärnor. Efter någon timma valde jag dock att gå ut för att ta en kopp kaffe.

Efter lunch kommer jag faktiskt inte ihåg vad som hände. Kanske tog denna hårdstart musten ur mig?

Resterande vecka har jag titta på hur man vidgar en urinblåsa med hjälp av lite saltvatten och en kamera. Jag har sett hur ortopeden hackat bort en bit ben ur en fot mha hammare och mejsel och sedan borrat stygnhål i benet. För en annan patient avlägsnades ett helt extraben i foten. Handkirurgerna har vidgat karpaltunnlar i handen, genom att skära av ett handledsligament och sedan bara sy igen huden. (jag tycker att det borde bli obehagligt i handen, när det där ligamentet är trasigt). Jag har sett hur man lagar jumsbrock på en pratglad patient, genom att sy in ett nät i kroppen. En dag fick jag se hur man reparerade gråstarr: Först gör man ett 1,4 mm stort hål i hornhinnan, stoppar sedan in en liten minidammsugare, hackar sönder linsen och suger ut den. Kirurgen gör sedan ett nytt hål, i genom vilket han stoppade in en ny plastlins. Makalöst pilligt.

Det hitintills (känslomässigt) otäckaste jag sett var en abort, där man gjorde en ’skrapning’. Jag skulle snarare kalla det en dammsugning, där det formligen sprutade blod ur kvinnans lilla kropp. Tror det blev en hel hink. Efter det hade jag en ganska fadd smak i munnen o var inte så sugen på att se något mer denna dagen.

Det äckligaste jag sett var fredagens åderbrock. Mannen hade problem med sina ytliga vener i ena benet, som inte alls gjorde vad de fanns i benet för att göra. Hans ben hade blivit lila och sprucket, såg inte alls behagligt ut.

Kirurgen skar ett litet hål just ovanför fotknölen. Hon letade rätt på venen och stack in en lång vajer i den. Man såg hur vajern färdades under huden, och ungefär i mitten av låret tog det stopp. Kirurgen lirkade lite, drog ut vajern och förde in den igen. Men förgäves. Tillslut gav hon upp, skar ett nytt hål i benet, ungefär där vajern befann sig, och fiskade ut vajern ut venen. Sen kom den otäcka biten.

I slutet på vajern, den del som befann sig vid fotknölen fans en rund centimeterstor plastbit. Kirurgen lirkade in den i benet, och drog sedan allt vad hon kunde i den utstickande vajerdelen vid låret. Hela benet ryckte till. Kirurgen drog hårdare, och tillslut förflyttade sig plastklumpen genom hela benet och kom ut ut lårhålet. Runt tråden befanns sig nu patientens ven. Magstarkt. Var nästan tvungen att sitta lite. Kirurgen veckade ut den ihopknölade venen, mätte längst benet så att allt var med, och fortsatte sedan operationen. hjälp.

Nu är det helg. Jag har lite tid över att fundera, vilket jag behövt. Kanske kommer jag någon gång fram till något vettigt?

//Mari

]]>