Just ankommit till sveriges största stad. O även om den väldsligt sett är ganska liten, så är den ändå betydligt större än umeå.
Man vet att man kommit till storstan när man bara ser betong överallt. När broarna är bygda över vägar och inte vatten, när taxibilsraden är över 100 m utanför stationen, när neonljuset lyser upp mörkret, när man hör 5 olika språk på vägen till hotellet, varav engelska är vanligare än svenska, när man ser råttor kosra gatan.
Eftersom min karta var aningens hålig (bara var femte väg angiven) hade jag ingen aning om vilket håll jag skulle gå åt. Så jag gav mitt underbara lokalsinne en changs och lät det leda mig åt ett fint håll. Dock blev gatan bara mörkare och mörkare och just innan hoppets sista korsning, träffade jag ett glatt par. Ojoj, nejnej, nu är du åt totalt fel håll. Av fem möjliga utvägar hade mitt pålitliga lokalsinne tydligen valt den som var mest fel. De ojjade sig lite till, skrattade mellan varven och upplös mig om att det var på tok för långt till östermalm, för att mina stackars ben skulle orka bära mig dit. Jag svarade att min karta berättade att det var 2,6 km, varpå de fundersamt gick med på att det kanske kunde stämma. De dirigerade mig i rätt riktning och önskade mig lycka till.
O no stämde det. 2,6 km senare sitter jag nu på mitt lilla hotellrum på läkarförbundets övernattningsvilla, mitt i centrala stan. Finfint. Ska gå ut o hämta mig en kopp kaffe snart, innan jag sätter mig med mitt efterlängtade dataspel. Kan en fredag bli bättre än att bara sitta ensam på ett rum mitt i stora stockholm, och helt ostört spela favouritdataspelet?
Ha det !
// Mari
]]>