Hade tänkt skriva ett litet ironiskt inlägg om hur tråkigt det är här uppe i mörkret. Om hur mycket jag önskar att jag var en björn just nu, så att jag bara kunde sova bort hela vintern. (Sara upplös mig visserligen om att inte änns björnarna kunde sova i detta väder, så kanske skulle det inte vara ett bättre alternativ…) Men jag tror jag är på ett alldeles för trist humör, för att kunna åstadkomma någon ironi.
Förra veckan gick duggan förvånansvärt bra. De tidigare duggorna denna termin kan jag inte skryta med att jag klarade med strålglans precis. Så jag tog min fina känsla av ett gott resultat som ursäkt att ta lov en vecka.
Tyvärr har denna vecka nu passerat, och den har inte alls resulterat i nya fina känslor av att hänga med.
Istället har det utbytts mot en viss panik, över att vara efter IGEN! Så jag gjorde ett litet försök i att titta igenom alla våra nätföreläsningar liggandes i soffan igår. Ett par timmar senare vaknade jag upp i soffan, med drägelfläckar på armen av att Bettan ringde. Hoppades lite på att jag indirekt lärt mig allt undermedvetet när jag sov, men så tycks inte vara fallet…
Frågan är nu hur jag ska tillbringa mina nästkommande timmar: I sängen sovandes lite till (jag får aldrig nog!), eller med näsan i boken?
Vad är viktigast, bordet eller instinkten?
Hur som ska jag inte sitta här o slösa dyrbar tid.
Kram //Mari