mjao.net

Efter allt fint omhändertagande jag fått på mina resor utanför sveriges gränser, vill jag försöka bjuda igen. Och den enda jag har att bjuda igen på är vår kära utbytesstudent som just nu gästar Umeå, fån Rwanda.

O eftersom han varit ensam i princip hela veckan, då knappn några andra läkarstudenter är i stan, och jag pluggar, tyckte jag att det var dax att hitta på någonting för honom på fredagkvällen. Det ända problemet var att det inte fanns någon att hitta på något med.

Tydligen är det hemskt jobbigt för oss svenskar att prata engelska med vilt främmande människor. När vi har varit ute o fixat allt i från lunchkuponger till MRSA-test, har alla hela tiden vänt sig till mig med sina ord, så har jag fått tolka de mest triviala sakerna till Egide. Som t.ex. - kan du säga åt honom att fylla i det här papperet, eller kan du säga åt honom att det går bra att äta både här och i andra restaurangen på dessa kuponger.

O av samma spåkliga anledning, tyckte mina kära vänner att det skulle vara trevligare att slappa utan utbytesstudenten framför en film, istället för att i mörkret i det tysta titta på filmen tillsammans.

Men de var inte så svårövertalade och tillslut gick de med på att vi fick komma. Så jag och Egide påbörjade den långa promenaden till teg. Väl framme var jag inte riktigt på det säkra med vägen. Slog en signal och inåg till min förskräckelse att vi gått hem till fel person, just innan batteriet tog slut. Så där var vi strandade på teg, en sen fredagkväll, när vi egentligen skulle befunnit oss på mariehem (1 mil åt andra hållet…)

Det var ju just ett fint sätt att visa honom umeå och dess befolkning…
Tillbaka till stan hittade vi tillslut ett fik. Bjöd honom på typisk svensk (visst är det??) kladdkaka, och kvällen blev helt ok endå.

En timmas promenad och kladdkaka. Är det egentligen inte så svenskt det kan bli?

Dax att plugga vidare!

//M