mjao.net

Jag har gjort en upptäckt. Varenda bil (nästen) har bucklor. De kamoufleras väl med ny skinande lack, men tittar man riktigt noga har nästan varje bil sina egna minnen från för närgångna incidenter med andra bilar. Enligt Aisha sker en olycka var 30 minut, = 40 olyckor / dygn. = 14000 olyckor / år. I Kuwait bor 2,4 miljoner människor. Säg att varje olycka i genomsnitt drabbar 2 personer. Det innebär att ca 1 procent av befolkningen medverkar i olyckor varje år. Det är ganska saftigt…

Kuwaits bilpark är nog inte så många år gammal.

En annan ganska intressant detalj med Kuwait är att här som sagt bor ca 2,4 miljoner människor. Bara 800000 av dem är Kuwaitier! Så vi i Sverige borde sluta gnälla över att vi tar emot mycket invandrare.

Jag nämnde för Aisha att jag gärna byter ett par veckor på patologen till kirurgen. De är experter på att fixa saker snabbt trots byråkratin här. Trots att jag uttryckligen flera gånger bett om att få stanna ett par dagar på patologen, hamnade jag på en mottagningsavdelning idag.

När Aisha hämtade mig i morse var Ester sen som vanligt. Ester har bekräftat alla mina fördomar om att italienare inte vet vad begreppet tid innebär. Ska vi åka kl 07.30 ska man vara glad om Ester hunnit in i duschen än. Sen kanske hon kokar lite kaffe, röker en cigg innan hon ens börjar att tänka på att göra sig klar. I dag kom vi iväg ca 08.15. Efter vi lämnat Ester var kl 08.45. Aisha sa att vi var tvungna att träffa kirurgen i dag kl 09.00, så vi han aldrig förbi patologen och tala om för dem att jag skulle byta klinik, vilket jag känner mig så himla hemsk för det.

Väl inne på mottagningen svepte Dr. Khaled direkt in mig i rummet och placerade mig på en stol bakom sitt skrivbord. Han var klädd i kostym och beställde in kaffe. Vi han inte byta många ord förrän första patienten kom in och satte sig på stolen snett framför Khaleds skrivbord. Det kändes aningens udda att sitta där och smutta på sitt kaffe medan Dr. Khaled pratade med patienten. Denna patient hade Hernia (ljumskbråck) som jag snart skulle inse är en av de vanligaste åkommorna i Kuwait (stora magar i kombination med lite muskelträning…). Efter en kost diskussion på arabiska skickade han in patienten bakom ett skynke för att göra en undersökning. Han vinkade in mig och drog ner patientens byxor och kalsonger för att klämma lite på ljumsken. Vad jag såg frågade han inte patienten om det var ok att jag klämde lite jag med utan visade hur jag skulle göra.

Inte heller resterande patienter verkade tillfrågas om min närvaro. Mest tyckte jag synd om en gammal man som sökte för att han blödde ut rektum. Mannen låg snällt stilla, men såg väldigt plågad ut medan både jag och den andra läkarstudenten tryckte in fingret i hans rumpa för att känna på rektalcancern…

Efter ett par av patienterna var avklarade kom någon in med ett fat med Kuwaitisk dessert. Pingisbollstora glittrande kulor gjorda av socker och mjöl vad jag förstod. Dr. Khaled gav mig fatet medan han vinkade in nästa patient, en 17 kille som var oerhört fet. Hans BMI låg på 52, och Dr. Khaled diskuterade olika operationer som kunde vara aktuella för att hjälpa honom minska i vikt. Av och till vände Dr. Khaled sig till mig och sammanfattade vad de pratat om. Då han såg mig sitta och hålla dessert-bollarna i handen frågade han om jag smakat. Jag tyckte inte det var riktigt läge att sitta och äta framför patienten och sa att jag skulle smaka sen. Khaled tog fatet, tittade på den överviktiga pojken och tog retfullt en boll som han snabbt stoppade i munnen och tuggade i sig. Sen diskuterade de vidare om killens olika utsikter för att gå ner i vikt.

Jag gillar Dr. Khaled. Han är fantastisk, både mot mig och patienterna. Det hade känts bra om han tydligare kollade om min närvaro var ok, men jag antar att det är kulturellt. Tror denna praktik kommer att bli fantastisk!