mjao.net

Var igar den 26 februari, firade ni eller?

Har i Bangladesh firar man som sjutton. Hela langa dagen. Varsta jippot nere pa stan. Gatorna var tomma pa bilar eftersom hela Dhaka hade samlats nere pa universitetsomradet. Dar gick de i stora horder och rader, viftandes med flagggor och med blommor i handerna. Folk forsokte satta pa oss hattar, och mala flaggor och vet vad pa vara kinder. Fast jag skyllde pa att kameran skulle kladda ut allt och Gustaf var bara allmat benhard och sprang ivag sa fort nagon forsokte.

Vartefter vi gick blev folkmassan mer och mer en ko och efter ett tag slussades vi in i en falla mellan massa bevapnade vakter. Kon blev valdigt tat och plotsligt kande Gustaf en hand i sin ficka, sedan var plonkan puts veck. Han trodde han visste vem det var, men killen lat sig visiteras utan att planboken hittades. Vi gick ur kon och pratade med ett antal bevapnade vakter i ett antal minuter. Men kommunikationen gick lite si och sa. Kanske forstod de att Gustafs ‘money bag’ var borta inkl sedlar till varde av ett par hundra svenska kronor. Eller sa trodde de att vi var utbytesstudenter vid Dhaka university och Gustaf forlorat wakie talkin. Oklart hur.

Vi insag att poliserna inte skulle losa forsvinnandet och atergick till kon. Fick ga upp for en trappa och sedan ner for en trappa, sa upplostes kon. Sa har i efterhand sag jag i tidningen att folk lade blommor pa platan, men vi var pa fel sida av kon for att ga via blommorna…

En upplevelse var det i allafall.

Val klara, satte vi oss pa en trottoarkant for at vila. Ett par barn borjade som vanligt att prata med oss och jag tog ett par steg bak for att fota nar de tjatade med Gustaf. Sa var plotsligt hela paraden runt om oss, alla ville att jag skulle fora just dem. Stod dar inklamd med folk OVERALLT och det var omojligt att fota eftersom objektivets nargrans var 1,2 meter. Tog ett par bilder, visade bilder, skrattade med folket och flydde sedan darifran.

Ungefar da dok ennu en man upp vid varan sida. Han visade sig vara kardiolog, eller student, eller nat dar emellan. Han lovade att han skulle visa sitt sjukhus som lag bara 5 minuter darifran, och efter 45 minuters forvirrad promenad (eller mer?) kom vi faktiskt fram till universitets sjukhuset. Detta gav sina patienter den mest avancerade sjukvarden i landet.

Vi mottes av morka, flagnade, gamla och smutsiga korridorer. Avdelningarna var stora rum, fyllda av sangar, patienter och anhoriga. Under sangarna fanns skalar med avfall, mat, spya(?) och allt annat en patient vill slanga under en dag. Inte en flaska handsprit sa langt ogat knde na. Inte heller skurhinkar, rent vatten eller sapa. Eller rena lakan och sjukhusklader.

Bangladdesh behover resurser. Om nagon far ett par miljoner over, kan jag ge 10000 bra tips pa investeringar som skulle gagna manga.

Efter en timma eller tva pa sjukhuset borjade vi bli hungriga och trotta. Var nye van verkade inte ha nagon som hellst plan pa att lamna oss till os sjlava, utan hangde gladeligen med oss ut fran sjukhuset. Jag borjade kanna att mina ord borjade ta slut. Dock hade var kompis inte ens i narheten slut pa ord utan pratade oavbrutet.

Det gjorde aven de 1000 gatupersonerna som standigt hanger en i hasorna och tigger efter mat och pengar. Pleas mam, eller sa pratar de en lang harang pa bangla och ser allmant misserabla ut. Det skar i hjartat att inte kunna hjalpa. Visst, vi kan ge en person pengar, men da kommer resten av gatans 100 tiggare att vilja ha de med. Det gar bara inte… Jag vill bara be dem at inte forstora min dag, men hur ego ar inte de. Deras liv ar val svart att genomleva vareviga dag. Men de ger inte upp. Ibland blir man omringad av 5 gatubarn som springer brevid en kilometervis, sliter i en och ber om Bagshish (drix). Eller mammor med sma barn pa armen som star och glor pa en om man rakar stanna till nan stans, medan de bedjande ber om mat till den lille.

Naval. Vi hitade ett liltet talt dar vi tog en pepsi. Taltagaren shasade ivag alla tiggare som omringade oss, sa vi fick en relativt lugn stund. Vi pratade lite mer med kardiologen och forsokte hinta att vi nu skulle gora stan pa egen hand. Han fattade nog viknen tillslut, sa vi skildes at efter pepsin.

Hungriga gick vi till vart nya stammis stalle (dar kllarna alltid skrattar at oss - pa inga satt med oss) och kopte tva naan var. Dessa at vi med jordnotssmor, gomda i en trappuppgang och njot av att ingen (med undantag av en gubbe) stod och ittade pa oss. Ljuvligt!

Gustaf kom fram till att han nog ville gora en anmalan for pa ficktjuveriet for att kunna fa ut forsakringspengar. Vi traskade ivag till polisen. Tyvarr tyckte de vi var i fel distrikt. De satte ett papper i handen pa Gustaf, dikterade ett brev och skickade oss till nasta polisstation. (20 minuter med en stackars cykelman). Dar tittade polisen lange o val pa Gustafs papper, dikterade ett nytt lika dant, ringde lite telefon och forsvan. 30 minuter senare kom han tillbaka med det signerade pappret. Dar rok 2 timmar pa helt sinnesjukt oeffektivt polisarbete. Hur lang tid kan det ta att satta en kraka pa ett papper??

Dagen avslutades med en shoppingrunda i jattekopcentret bashundhara city. Gustaf inhandlade 2 skjortor a 100 kr styck. Vi kopte varsitt par solglasogon (40 kr resp 45 kr st). Sen hittade jag en xboxxs spel affar, dar jag valde ut tre fina spel. Efter langt prutande fick jag ner dem fran 22 kr st till ca 53 kr for alla.

Nu ska jag kolla lite bilder. Och packa. I morrn ska vi ut i falt om jag inte spyr mer.