mjao.net

I dag kom ’kickorna’ (minus Sara) hit o hälsade på. Det var himlans trevligt. Vi satt o solade på älvsbanken i Lillå, snackade skit om livets viktigheter och hade det allmänt bara hemskt trevligt. I linne klafsande jag omkring med stövlar i snö. Härliga kontraster som bara norrlands inland kan ge.

Vi 17 packade de sitt pick o pack och åkte tillbaka till umeå, lämnade mig lite ensam och ynklig kvar i Lycksele. Såg ett halvt avsnitt på min serie, efter ha ätit lite av min äckliga middag som fanns i kylen. Somnade.

19 vaknade jag av att kvällssolen lyste mig rakt i ansiktet. Tog det som ett tecken och släpade iväg mig till akuten.

Mötte narkos-helikopter läkaren i hissen (Ambulanshelikoptern är ju stationerad här i Lycksele, så det blir ganska många flygningar härifrån varje dag). De skulle transportera en patient med mystiska symptom, som försämrats, till Umeå. Och vipps fick jag en plats i helikoptern! Jippie. Jag har aldrig i hela mitt liv åkt helikopter, och har alltid haft det på min det-här-vill-jag-göra-(hellst-snarast)-innan-jag-dör-lista. Och att få ta min debuthelikopterfärd i just ambulanshelikoptern, det var inte dåligt! Jag tror heller aldrig att en termin 6 student har fått chansen att åka helikopter, så det här var STORT!

Och det var ungefär lika mäktigt att åka helikopter (hur många gånger har jag skrivit detta ordet nu?) som jag trodde. Mäktigt att få se västerbotten – inland till kust – från luften, på en lagom höjd. Dessutom i solnedgång. Dock extremt drygt att jag inte fattade hur micken i hjälmen fungerade. Frågvisa jag fick inte fram en endaste fråga under hela ditvägen. Det bara bubblade av det-här-vill-jag-veta saker i hela mig. Som tur var svarade både piloter och sjukvårdspersonal tålmodigt på frågorna på vägen hem…

Nåväl, väl tillbaka på akuten var det lugnt. Var mer eller mindre på väg hem, när polisen ringde. De hade plockat in en ganska arg individ som var klart påverkad av något samtidigt som denne slog vilt omkring sig. Patienten kändes lite varm, men ansågs vara för bråkig för att tas via akuten. Så 15 minuter senare hämtade en polisbil upp mig och AT-läkaren Markus, för att göra ett litet besök i fyllecellen.

Jag har aldrig åkt polisbil förr, eller suttit på en gul madrass i en fyllecell. Än om detta just inte stod på min avprickningslista innan jag dör, tyckte jag helt klart att besöket var spännande. Fyllecellerna var så hemska som folk beskrivit. Mörkt rum i betong, gul galonmadrass på golvet, dubbla dörrar, varpå den inre hade ett fönster in till rummet. Sjukt otrevlig plats. Tur att jag inte har för vana att varken missbruka onyttiga substanser, eller supa mig för full på helgerna.

Patienten var inte helt nöjd med sin placering på galonmadrassen. Vi undersökte försiktigt, vilket gick relativt bra. Dock verkar poliser ha en märklig oförmåga att läsa av personer (än om han var världens trevligaste person utanför fyllecellen), vilket ledde till att personen högljutt svor, skrek och sparkade då polisen försökte hålla fast. Då höll polisen hårdare varpå patienten skrek och slogs värre. Jag upplevde att patienten var lugn så länge vi inte höll fast, och lugnade ner sig så fort polisen släppte. Varför inte låta patienten vara från början så slipper man lite skrik och slag?

Vi friskförklarade och åkte tillbaka med polisbilen, efter vi fått en intressant guidning av Lycksele polisstations alla skrymslen och vrår.

Väl tillbaka på akuten hände typ inget mer. Tog hand om en hjärtpatient innan jag kilade hem.

Kort och gott. Jag hoppas egentligen att ingen läser detta. I alla fall inte läkarstudenter som kan konkurrera med mig om placeringsplatser i Lycksele.

I LOVE LYCKSELE J. (och vet inte om jag någonsin tänker åka hem igen).