mjao.net

Om Jakarta ar landets overtrafikerade ekonomiska huvudstad med brist pa infrastruktur, ar Jogjakarta motsatsen. Har finns visserligen bilar och motorcyklar, men det verkar kora ganska organiserat efter varandra, medan hastkarrorna med de magra hastarna fridfullt klapprar jamte. Har finns trad och har finns mysiga kafeer och massor av snalla manniskor. Har kan man promenera och ffa, har kan man andas!

Igar avslutade vi var Jakarta-vistelse pa samsta mojliga vis. Faktiskt ar vi glada att vi avslutade den i ett flygplan o inte i en likbil. Vi har namnt forut att trafiken ar hopplos i jakarta. Bilkoerna ar timlanga o de har infort restriktioner pa minst 3 i en bil vissa tider for att minska belastningen pa de otillrackliga vagarna, for jakartas flera miljoner bilar. Ingen fungerande lokaltrafik finns.

Naja. Pga atskilliga bussbyten for att komma till flygplatsen, hade vi forbestallt taxi. O punligt kl 11.30 stod den dar; den limegron-gula skruttbilen, fran typ 80-talet o formodligen aldrig besokt sen dess.

Inga sakerhetsbalten, konstaterade vi lite besviket, men inte sa forvanande. Vi rullade ivag. Ungefar samtidigt som mannen axelereade in pa motorvagen, kryssade in sig mellan bilarna, borjade det regna. Tropiska regn ar inte som hemma, utan ungefar som om man slar pa duchen. Sa medan vattnet oste ner over bilen, och bilen (utan hastighetsmatare) rusade genom trafiken i ett av varldens bilolyckstataste lander, regnade rutan igen. Inte heller vindrutetorkarna fungerade. Ni kan ju prova satta er i en bil, sla pa tradgardsslangen o se hur mycket sikt ni har. Citat David ‘Oj, dar kommer en stor langtradare! - Nej vanta, det var ett hoghus.’ TOTALT JAVLA VANSINNIGT. Vi borjade forsoka fa chaffuoren att stanna, men eftersom han uppenbarligen inte kunde se ut, var det var for farligt. Istallet forsokte han navigera genom sikten i sidorutorna. Pa nat helt osannolikt satt lyckades han faktiskt tillslut stanna bilen. Han hoppade ut, tog nat fran sidofacket och borjade smorja in rutan med nagot gult pulver? Tval? Sikten blev om mojligt annu sammre. Hoppade in igen och borjade kora pa nytt… Men regnet slutade till sist. Han stannade ater och torkade rent bilrutan. Darefter kandes den resterande bilfarden saker, aven om mannen gasade pa som sjutton trots vara forsok att kommunicera att han skulle ta det lugnt. ‘No hurry, no hurry!’ forskte vi saga, med stigande desperation i rosterna - ingen reaktion. Han korde sa det gungade med gravitationen, kryssandes mellan bilarna hela vagen fram till flygplatsen.

Amanda som redan fran borjan var radd for att aka bil, gav honom en rejal utskallning nar vi val var framme. Han visade bara tummen upp, log sammanbitet och forsvann ivag.

Men vi overlevde.

Vi overlevde aven 1 timmes flygplansresa i monsunregn, med blixtar och dunder som fick mig att uppleva de varsta luftgroparna i min egen flyghistoria. Sa nu overlever vi val vad som helst, eller ar det slut pa var tur?

Val har i Jogjakarta ar livet fint o stabilt i allafall. Vi bor pa ett litet hostel som ger batikkurser pa dagarna. Ater god mat pa trevliga restauranger. Dricker oss nastan magsjuka pa farska juicer.

Efter mina resor runt i asien har jag blivity ganska skeptisk mot folks vanlighet. De brukar sluta i en diskussion om pengar eller forsaljning av nagot slag. Som tur ar ar inte David lika misstanksam utan borjade vanligt prata tillbaka till en man som fraga de traditionella fragorna ‘Wher you from…?’ Det slutade i en 3 timmars guidning genom Jogjas bakgator. Vi at harlig jordgubbspankaka pa cafe, medan agaren repade Simon and Garfunkle-latar med sin trio (gitarr, sang och fiol).

Sen gick vi vidare till sultanens gamla badpalats. Visades ruiner av maktiga bygnader (som Ludwig skulle ha blivit salig av), en underjordisk moske och Sultanens over 200 ar gamla, privata badhus. (Eller sultanens tre badhus. Langst bort badade mannen, i mitten kvinnorna. Bredvid kvinnornas pool, hade sultanen ett eget litet utkikstorn, varifran han kunde spana in dagens alskarinna. Sen bjod han over henne till sitt privata pool for lite het romantik…).

Haken med den har dagens guidade tur var ett besok i var nya vans och familjs batikshop. Vi forklarade dock vanligt att vi endast var fattiga studenter och kopte nat litet for att vara snalla. Sen visade mannen oss tillbaka till huvudgatan. Vi tackade varandra for sallskapet och sklijdes at.

Tror att Indonesier (och kanske Qatarer) ar jordens snallaste manniskor.

For var guide ar ju inte den enda som har visat extrem gastfrihet. Couch surfing-Nissa lanade ju ut sitt hem, inklusive sitt brors rum, i tva dagar till oss. Flera personer har foljt oss runt halva stan for att hjalpa oss hitta. En indones/amerikan har hjalpt oss ringa pa indonesiska for att boka hostell. Ingen har kravt ersattning. Sa alla ni, kan ni inte lova att vara lite extra snall mot nan medmanniska idag, for att kompensera for all vanlighet vi fatt.

Gonatt! // Mari