mjao.net

Jag har blivit en morgonmanniska. David har egentligen alltid varit en
morgonmanniska, men undantryckt lite av de egenskaperna sedan jag kom
in i hans liv och larde honom sova.

Nu har vi i alla fall hittat igen morgonmanniskorna i oss och vaknar langt innan tuppen borjat gala. Numer anser vi det iallafall helt normalt att lagga sig kl 19.00, for att kliva upp igen kvart over 3 pa natten.

Har indonesier sa konstig dyngsrytm? Det ar oklart. Hemma hos var couch
surfing vard klev hennes bror upp senast kl 04.00 for att lagga sig
pa vardagsrumsmattan o titta pa tv innan han akte ivag o borjade sin
dag.

For var egen del skulle det egentligen kunna vara att dygnsrytmen bara
blivit totalt forstord och kroppen lart sig att duktigt sova endast nar vi tillater.

Efter ett par lugna dagar i Jogjakarta, som mest handlade om att lagga
varmt vax pa en tygbit (jag tog en kurs i batikmalning) har vi flangt
runt som aldrig forr.

For att na vart nasta resmal (Borobudur) forhandlade vi till oss ett riktigt daligt pris pa en biltransport, med en halvt svensktalande liten indones pa en av Jogjas bakgator.

Bilen korde oss enligt indonesiska matt relativt sakert, om an utan bilbalte, till en liten by vid namn Borobudur.

Byn ligger vackert belaget i en dal, omgiven av flyffiga kullar och gronskande risfalt. Mitt i byn fanns vi, 90000 indoneser och ett par andra utlannigar som kommit for att besoka ortens 1200 ar gamla och vackra, gigantiskt stora, buddisttempel.

Sunrise-trippen till buddisttemplet satte startskottet for var underliga dygnsrytm. Templet (liksom typ allt annat har) ska namligen ses i soluppgang.

Vackarklockan ringde 03.30 och vi masade oss upp o ivag till bilen.

Vi akte uppfor pa smala vagar i kompakt morker. Darefter en pafrestande promenad med brant lutning. Vi svettades som grisar av anstrangningen, men forsokte halla god min for var medfoljande indonesiske van.

Val uppe vid utsiktplatsen verkade allt lovande. Cikadorna sjong och stjarnorna tittade ner pa oss fran himlen. Vi kunde ana konturerna av vulkanerna langt bort i horisonten. Morgondimman borjade sakta krypa in. Flot in mellan traden, over dalen och lade sig som ett tjockt lager mjolk over hela var tilltankta vackra utsikt.

Trots solens stralar sa lattade inte dimman.

Strax efter sex gav vi upp och akte ner till templets entre istallet for att aterigen fa erfara indonesiernas kameror vandas fran den egentliga turistattraktionen till… OSS. (Titta, en vitning! “Photo, photo!”)

Pa eftermiddagen tyckte jag o D att vi insupit nog av Borobudurs vackra och ville aka vidare. Amanda o Tinde valde, aven de, att gora oss sallskap och byta ut balkongterassen mot en lang bussfard.

Vi at en fantastiskt nasi goreng (stekt ris) for ca 6 kr pa busstationen, innan vi klamde in oss alla i en liten lokalbuss som skulle kora oss tillbaka till Yogjas busstation.

Nar vi efter ett par timmars fard kom av bussen hamnade vi pa nytt i forsaljarnas klor.

De tavlade sinsemellan om vem som kunde fiska med oss forst till respektive biljettforsaljare. Tyvarr var var tilltankta lyxbuss till Malang fullbokad. Och mannen i kassan ville ha stora overpriser pa biljetter till narliggande orter.

Till slut kandes det hela sa oseriost, sa vi knallade ner till bussarna for att hora med dem direkt.

Vi hittade en buss. Den gick omgaende och utan att riktigt ha hunnit tanka efter satt vi nu ihoptryckta mellan de tranga sma satena pa vag till Probolinggo.

Probolinggo ar en liten by i narheten av vulkanen Bromo, pa ostra Java.

Efter en ganska lang o trang bussresa slapptes vi av pa en mork busstation kl 03.00. Minibussdealandt gick daligt och ersattes av minibuss i lokaltrafiksform. Vaskorna snurrades fast pa taket och vi delade de fem satena med som mest kanske 18 passagerare. Upp o ner for kullar, 4 mil pa omkring 2 timmar.

Till slut, strax innan 6 pa morgonen sag vi solen ga upp over det helt fantastiskt vackra vulkanmassivet.

Vi tog pa oss langkallingar och luvtrojor, krop ner tatt ihop, dodligt trotta i den iskalla sangen i vart nya boende, som invertes mest liknande en 6 kvadratmeters hydda, moblerad med endast en sang.

Vistelsen pa bromo ar svar att beskriva i ord och svar att fanga pa bild. Avstanden ser sa sma ut i kameran. De hoga hoga bergen och djupa dalarna tappar djupet pa bild och blir bara platt. Den gigantiska vulkankratern ser inte ut att vara storre an locket pa en snusdosa. Men det ar det.

Bromo hade fantastiska landskap.

Annu en uppvakning kl 03.15 av atskilliga knackningar pa dorren. Ni behover jackor!, var budskapet. ‘It’s cold, very cold!’ Jag forsokte forklara varje gang att vi kom fran Sverige o hade stott pa kyla forr. Att vi hade klader, men de ville inte riktigt tro pa det…

Sa bevittnade vi vart livs vackraste soluppgang. Sag hur ljuset sakta
letade sig fran horrisonten over de grona bergen, ner i ravinen och
tillslut lyste upp vulkanmassivet.

…………

Vanta.

Strommen pa hela vart internetcafe DOG just!

Bokstavligen som att nagon drog ut sladden till hela stallet.

Den stackars PCn klarar sig 5 minuter pa egen batteritid…
Bast att vi publicerar det har innan datorn dor fullstandigt.

Det blev ett lite rorigt inlagg den har gangen. Men vi tanker
att det i alla fall ar roligare an inget alls.

Nya bilder uppe pa Facebook ikvall eller under morgondagen.

Klicka har for att se dom:
http://www.facebook.com/album.php?aid=183235&id=531001506&l=d7afeb1d26

Puss och kram!

David och Mari