mjao.net

Gili Meno är ön som enligt boken ger fina möjligheter till att förverkliga sina Robinson Kruse-fantasier. En liten ö, med ca 300 invånare och en timmes promenad på fantastiska stränder i omkrets. När den lilla båten förde oss i land, vadade vi in i ett litet samhälle fyllt av leenden.

Efter ett par minuetrs konkande av packning genom sanden, passerade vi ett enkelt café.

Några vänliga röster uppmanade oss att ta en kaffe och vila lite! Vi var rätt peppade på att hitta boende och avböjde, varpå en av killarna genast reste sig för att hjälpa. 5 minuters promenad rakt in på ön, förde oss till en totalt öde hop bungalows. Då hotellägaren inte gick att finna, gick vi till nästa ödelagda resort. Där hittade vi tillslut någon som vi kunde förhandla priser med. Vips hade vi ett litet rum med knisslande sängar iklädda tjocka myggnät.

Eftersom vi glömt kolla Gilis malariastatus gick vi en vända för att fråga. En indones-ingift australienare som sedan många år pendlat till ön sa att sötvattensreservoarerna var så små att malariamyggorna inte mådde bra här. Dock hade hans familj nyligen drabbats av allvarlig feber, med mycket muskelvärk och paralys, vilket han själv misstänkte denguebärande myggor för.

David kom fram till att denguefeber var det sista han ville ha. När klockan var 21.00, och därmed sovtid, trasslade han in sig djupt i myggnätet. Han förbannade sina långa ben som stack ut, vilka han trots värmen svepte in i en tjock filt och vägrade sen komma ut igen.

06.40 vaknade han med ett strålande leende på läpparna och berättade att Denzel Washington kommit till honom i en av ‘feberdrömmarna’ (han hade ingen feber). Han hade haft ett starkt guldsken omkring sig och likt en gudomlig apostel förkunnat att “varje stund är viktigt att ta vara på”.

Om det berodde på denguerädsla, allmänt yrande eller att någon blandat in magic mushrooms i hans mat är oklart. Innan vi kojade den kvällen fick vi återigen frågan när vi passerade en restaurang; “Something to drink… Or something for DREAMS?”

I övrigt har vi mest haft semester. Kanske den mesta och bästa semestern på åratal.

Det inplanerade dygnet blev snabbt två. Vi hittade ett litet café på stranden som vi gjorde till vårt stammishäng. Så till den grad att servitrisen lämnade min kaffe till fel strandhydda, när vi sent andra dagen bytte bord. Där satt vi mest och myste, gosade med vår nya vän Kattis (en orange, mager liten honkatt, som tog oss i ägo). Vi löste lite korsord, skrev lite dagbok, spelade spel och drack bananjuice.

Ibland tog vi en paus från hyddan för en snorkeltur på reven just bortom stranden.

En promenad ledde oss till fågelparken, som någon fågelintresserad på ön anlagt i konservationssyfte.

Boken hade berättat att de hade en komodovaran där och jag såg mitt hopp till att till slut få se en. Men lagom efter inträdet var betalt (om än nedprutat), berättade guiden att (enligt honom) deras 7 meter långa varan rymt, ca två månader tidigare. Han hade listigt grävt sig ur sin bur och nått friheten i beskydd av nattens mörker.

Komodovaraner når en ansenlig längd och är duktiga simmare. I århundraden har fiskare berättat sagor hem om jättelika drakar med gula tungor, sylvassa tänder och långa klor. Teorier finns om att varanen är föregångare till de kinesiska drakarna.

Förutom sina sylvassa tänder har Komodovaranerna ganska dålig munhygien. De gillar att äta buffel till middag. Inför en attack ställer de sig på bakbenen, spänner svansen och använder den som en slags studsfjäder för att kasta sig över sitt byte. Varanen ger buffeln ett redigt bett och väntar sedan i två veckor tills bakterierna från bettet gett deras byte med blodförgiftning och döden infunnit sig. Då nosar den upp bytet med sin känsliga nos och avnjuter sin smakliga, blodiga måltid.

Ryktet om den förrymda varanen höll hela ögruppen i skräck. Ingen vågade gå ut efter mörkrets inbrott eller bada på öde stränder. Efter ca två veckor hittades varanen på grannön, och hans semester var slut. Som tur var för honom valde man att köra tillbaka honom till Komodo för en återförening med sina släktingar. Men otur för mig, som måste köpa en ny resa till Indonesien och chartra en dyr båt som kan ta mig till Komodo (tur att jag snart är klar doktor…).

Och parken hade fina fåglar.

Sista middagen tänkte jag vara lite vågad och prova nåt nytt. Så vi svek vår stammisställe och beställde en kokossoppa med tempe. In kom en skål buljong med grötig tempe (variant på tofu med korn i) och kokosnötkuber. Typ som att tugga på träd, med gröt och buljong som tillbehör.

Mmm… Vi återvände raskt till stammiscafet för ersättningsmiddag, med lärdomen att känd mark är säker mark.

Tyvärr tog pengarna slut och små öar utan motorfordon saknar generellt även bank och följdaktligen uttagsautomater. Så vi tvingades tillbaka till ‘fastlandet’ Bali. Annars hade vi stannat för gott, blivit lyckliga alla våra dar och skapat ett nytt slappt öliv tillsammans med katten Kattis.