mjao.net

Indonesien ligger rakt över ekvatorn. Och på biologin fick jag lära mig att Indonesien hade de näringsrikaste havet och därför var ett av de artrikaste länderna världen över. Därför har jag alltid velat åka hit. Och på “att se innan jag dör”-listan är Komodovaranen i topp 5.

Några av arterna har vi hunnit bekanta oss med. Om än inte så många jag hoppats på. Denna resa har jag varken fastnat i elefantflockar, gått vilse i djungeln, sett vilda apor (om än hört) eller upptäckt viperor (tropisk huggorm med muskelnedbrytande gift) precis bredvid stigen. Å andra sidan har vi knappt varit i djungeln heller, så vi får väl skylla oss själva.

Under två dagar i Balis kulturhuvudstad Ubud, fick vi träffa några av de icke-humana invånarna. Efter att ha checkat in på ett litet hotell, med en vildvuxen trädgård som gav djungel-light känsla, tog vi vår blodiga karriär i insektsmördning ett steg längre. (David hade redan dragit på oss ca 35 år av regn genom försök till utrotning av Bromos spindelbestånd som framför allt härbärgade i vår säng).

Jag gillar ju djur, men är även lite rädd för dem. Jag tycker det är häftigt med 5 cm stora spindlar, så länge de inte bor under just min säng, allt för nära min packning. Så David beväpnade sig med min sandal och lite toappaper, så hade vi ett spindelliv till på vårt samvete. Vi ber om ursäkt till spindelguden och till alla umebor som typ aldrig mer kommer att få se solen.

Vidare har vi slaktat ca 75 myror. De är överallt, inklusive som ingrediens i åtskilliga stekta ris. De flesta vi bragt om livet har dock försökt bergsbestiga våra kropp, vilket är både irriterande och obehagligt.

Det mest fantastiska med Ubud, var dock The Sacred Monkey Forest Sanctuary. I skogen fanns tre mäktiga tempel som vad jag förstår vaktats av 300 långsvansade makaker och olika stenmonster sedan urminnes tider (åtminsone 1300-talet då de byggdes). Jag fotade apor tills David blev less. O hade han inte blivit less, hade jag nog fortfarande fotat och gullat med aporna i skrivandes stund.

Långsvans makaker är rätt små för att vara makaker. Trots att de är ‘vilda’ extremt vana vid människor. Kanske tänker de som de balanesiska katterna; att de är de som bestämmer reglerna här i världen. Hur som, tar de frukten de vill ha ur besökarnas händer innan besökarna själva givit den. Eller hoppar upp på axelnoch plockar bort en o annan lus om de tycker att besökaren verkar i behov av det.

Bali är en liten hinduisk ö i ett annars nästan helt muslimsk land. Värdsomseglande indier på handelsresa sig med sig Brahma, Shiva och Vishnu till Java och Bali, varpå religionen har sedan dess har utvecklats med egen karaktär under de senaste 1000 åren. Med hinduismen kom templena, varje by har minst tre, huvudtemplet, templet vid byns slut och templet för andarna som tar hand om balinesernas vardagsliv. I varje tempel finns åtskilliga stenmonster, och riktigt vad de har för uppgift har jag inte lyckats klura ut än. De rullar med sina ögon, hänger och slänger med sina långa tungor och håller ibland avslitna huvuden i sina händer. Liknar lite trollen i vildingarnas land, fast läskigare.

I Ubud valde vi vidare att besöka ennu ett tempel - Goa Ghaja, elefantgrottan. Entrepersonalen knöt en sarong om var midja och skylten vid ingången påminde om att menstruerande kvinnor absolut inte fick beträda och vanhelga templet. I balinesisk hinduisk kultur straffas befolkningen kollektivt om någon vanhelgar andarna. Och med tanke på hur lite respekt långväga turister visar, antar jag att hela Ubuds befolkning ständigt straffas? Om inte föbannelsen tas med hem? Jag kan dock lugna Umeås befolkning att vi inte vanhelgat några gudar och borde få leva i frid ett tag till (om än i konstant regn pga alla spindlar som mist livet under vår resa)…

Tyvärr var elefantgrottan i sig ganska tråkig, och inte alls värd en timmes promenad i starkt solsken. En tempelgård med ett par fina stenfigurer som sprutade vatten. Ganska många turister som fotade dem. Och en liten öppning i berget, smyckad men en elefant på utsidan. Insidan två små uthuggna rum. Ett med tre huvuden (?), i ett satt Ganesha.

Då jag har svårt att lämna en stig oupptäck och vi hört ryktas om ett djungeltemprl, följde vi en liten väg bort bland träden. Stigen smalnade av och plötsligt var vi inne i djungeln. I en kolsvart grotta överraskade en fladdermus oss (och flög in i Davids sarong). Vidare längst stigen brummade cikadorna, en varan korsade vår väg. Fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade runt våra huvuden. Vi kände oss lite som förklädda till blåa djur, på upptäcksfärd i Avatars fantastiska natur.

Efter lite klättrande upp och ner, över en skranglig bambubro kom vi tillslut fram till templet. Eller rättare sagt ingången. Själva templet var i en grotta, och för att ta sig dit var man tvungen att simma genom den strömmande floden, då templet låg under vatten. Vi skippade det och klättrade tillbaka till samhället och verkligheten.

Väl tillbaka till stan, var det rustat för festival. Varenda invånare hade tagit sig ut på gatan för att få en skymt av monstren som invarderat Ubud.

Lag tävlade om vem som kunde bygga mäktigast odjur, och åtskilliga ‘Ogi-Ogi’ paraderade genom stan, den ena läskigare än den andra, ackompanjerade av monotont trummande. Vi flydde in på en mycket trevlig restaurang. Åt fantastisk billig och god balanesisk mat.

Hittade våra gamla resekamrater Mandis och Tinda, som inkvarterat sig stan senaste veckan för att viga sin tid åt yoga och meditation.

Drog en omgång hjärter och lät våra lila chakran (ursäkta stavningen) flöda medan vi försökte lura på varandra spader dam.

I Ubud insåg vi tillslut omöjligheten i att hinna nå Komodo. Sörjde en skvätt, och planerar nu vagt ännu en tripp till Indonesien. Då vi mest hört tråkiga historier om Lombok och tiden börjar bli knapp, köpte vi biljetter till Gili öarna, som geografiskt sätt hör till Lombok och ögruppen Nusa Tengara.

Klappade receptionskatterna adjö innan vi lämnade Ubud.