mjao.net

Du kommer på dig själv med att förakta andra svenskar. De är fulla, bleka och borde ha stoppats vid gränsen. Ju yngre, desto värre.

Fördomar aktiveras och stereotyper bubblar till ytan. Du själv exkluderas per automatik från allt fördömande. Det är alltid “dom där andra” som är blåsta och odrägliga.

Du kommer på dig själv med att inte passa in. Din vita hudfärg avviker. Skiljer sig från normen. Du blir utstirrad och fotograferad som en sevärdhet på zoo. Du söker dig till andra som är som du, andra zoodjur.

Du kommer på dig själv med att vara alldeles för lång jämt och ständigt. Huka för dörrposten. Huka för lampan. Huka för duschstrålen. Glöm tanken på att någonsin sitta någon annanstans än i gången på bussen om du vill ha kvar dina knäskålar vid avstigningen. Vänj dig vid att sova med fötterna hängades utanför sängkanten (där Malariamyggorna strövar fritt) eftersom du är så groteskt lång att alla sängar är för små för dig.

Indoneserna ger dig smeknamnet “Mister Big” och du går från besökare till att själv utgöra en turistattraktion (som varenda sate vill ta ett foto av eller tillsammans med, kan tilläggas. Gud bevare…)

Med resande kommer alltid risken att bli behandlad som boskap. Ett boskap som förväntas gilla att bli ledd och betala för det. Om du inte går med frivilligt tvingar de sig på. Testar din motståndskraft.

Du försöker skilja dig från gruppen. Försöker söka den exakt rätta graden av utanförskap för att ändå kunna ha givande möten med lokalbefolkningen och andra resenärer.

Du kommer på dig själv med att misstro andra människors vänlighet. “Vad är det nu för ful hake eller dyr batik-deal som döljer sig bakom denna förklädda godhet?” tänker du. Har orden “Please, sell me” på något vis tatuerats in i min panna?

Tidigare blåsningar har gjort din bullshit-radar hyperkänslig. Minsta tilltal är skäl till misstanke. “Det är endast en fasad för att få mig att skiljas från fler sedlar i min plånbok”, muttrar du och inväntar stunden då poletten ska falla och haken ge sig till känna.

Vid ett par tillfällen får du skamset beklaga dig och inse att vänligheten faktiskt var uppriktig. Vara mer storsint och inse att det är en mördande konkurens om turisternas pengar i den här stan. Försäljarna måste vara klängiga och pushy för att överleva här.

De gångerna lovar du dig själv att sluta vara en så cynisk människa som ständigt tror illa om folk och dömer ut dom på förhand. I många av fallen är dock misstanken att det väntar ett skambud runt hörnet befogad och priset för din tid mäts inte sällan i en ansenlig summa Rupiah.

Du kommer på dig själv med att kissa i ett hål golvet bredvid en irrande kackerlacka och en spindel som väver nät. Det är dagens morgontoalett. Hygienkraven lämnade du med boardingpasset.

Du upptäcker att dina en gång vita tshirts och skjortor har färgats ljusgröna i en kombination av kopiösa mängder svett, solkräm och utländsk tvättservice. Kan ett klorinbad rädda deras vithet vid hemkomsten mån tro? Ständigt tvättande.

Din indentitet ifrågasätts. Inte bara av avbrottet från ditt vanliga sociala sammanhang utan även av samtliga västerländska internettjänster du försöker använda.

Facebook känner inte igen dig. Apple känner inte igen dig. PayPal undrar vem du tror att du är egentligen.

“Facebook känner inte igen den plats du loggar in från. Var god bekräfta din identitet genom att korrekt indentifiera följande personer…” Du visas slumpvis utvalda bilder av dina kontakter på Facebook.

Så långt går det bra. Problemet uppstår när en eller flera av dina vänner har taggat sitt namn till menlösa objekt, som en laduvägg, bergstopp eller båtmotor. Du förväntas då veta att det är just din norske vän Olov T. Blombad som varit i farten och okynnestaggat sig till valfria föremål, den lille rackaren.

Svara rätt, annars låser Facebook ut dig från ditt konto i minst 1 timme.

Och mönstret upprepar sig. Härnäst låser PayPal ut dig från ditt konto pga Fraud Control (bedrägerimisstanke). Du tvingas punga ut ca 500 kr för återfå tillgång till kontot. Förbannat störigt…

Hur resonerar indoneserna när de konsekvent installerar bilbälten endast i framsätet på sina bilar men aldrig baksätet? Baksätesförare måste hatas med passion här.

Varför verkar det som att 99% av den manliga befolkningen i Indonesien röker? Outbildning måhända. Men vad får dom alla att börja?

Du kommer på dig själv med att fundera över upplevelse kontra minnen och bilder. Vad har gått förlorat i form av direkt upplevelse och förnimmelse nu när alla har en mobil- eller systemkamera? Vad tappas bort när vi lägger ännu en lins på vår redan filtrerade upplevelse av omvärlden?

Vad missar vi i nuet medan vi samlar arkivbilder för framtiden? “Been there, shot that”.

Samtidigt som obekvämligheterna är många är det sjukt också berikande att resa. Du växer och utvecklas av ren nödvändighet.

Klyschan är sann. Man lär sig något nytt nästan varje dag.